Alla Socialdemokrater på Gotland, och kanske i hela landet, blir nu uppringda och mejlbombade med frågor kring vår partiledare:

- Har du förtroende för Håkan Juholt?

- Tror du att han kommer att sitta kvar till nästa val?

Så klart är det relevanta frågor. Eller i alla fall kan jag förstå att man undrar. Jag har inte velat yttra mig i frågan. Jag ogillar nämligen hela grejen.

Som ett gäng glada mobbare drar hela medie-eliten runt med lystet gapande munnar för att få oss i partiet att gå med i mobbarnas led. Nej tack!

Jag kan tycka vad som helst, men jag tänker INTE hemfalla åt att gå med. Jag tycker hela grejen är en skamfläck, för journalistiken, för politiken, för demokratin, för debatten och för svenska folket. Till er som orkar läsa min krönika nu tänker jag ge mina tankar.


En glimrande politiker
Min absoluta idol under hela min barndom var Olof Palme. Jag är ett fan av Mona Sahlin. Jag tycker att hon är en glimrande politiker, en lysande talare och en fantastisk riktig människa. Hade jag fått välja hade hon varit kvar.

Jag var skeptisk till den här mustaschprydde smålänningen Håkan. För mig var han inte önskad, jag ville inte ha en farbror igen. Sen läste jag om honom. Jag läste av honom. Jag lyssnade på honom. Successivt tänkte jag att okej, jag ger mig, jag har inte alltid rätt, kanske blir det bra! I Almedalen i somras kände jag samma härliga rysningar av vällust inför politisk vilja, fantastisk retorik och glöd!

Det som hänt sedan är som ett spektakel. Idag kan Håkan Juholt inte göra rätt. Allt han säger och tar sig till görs löjligt. Det har blivit det vedertagna.

I partiledardebatten i onsdags, alla sitter som på nålar, på jakt efter FELEN, lyssnar efter det att häckla. Ingen hör innebörden, politiken, ställningstagandena, retoriken, humorn och allvaret.

Klassiska retoriska knep blir direkt "osanning", "övertoner" och "lova allt". Politikerna som ska möta Håkan Juholt i debatt gör som journalisterna! Anammar samma språk! Förlöjligar.


Mobbningens mekanismer
Det är så nämligen med mobbning, att det är ju bland mobbarna det är rätt att vara. Där är allt tillåtet och där är man trygg. På förlorarens sida är ingen. Förloraren kommer alltid att vara förlorare, ju mer man anstränger sig desto mer lyser förloraransiktet. Till slut lyser allt man gör av löje. Alla andra ser.

Det är för jävligt och det har ingenting med politik att göra. Jag kan tycka vad jag vill, men jag tänker aldrig bli en mobbare.

Jag håller med Kajsa Ekis Ekman från DN Kultur 2011-10-13. Hon undrar: Är det tillåtet - för någon - att vara S-ledare?


Var är politiken?
Vi har ett land där de sociala klyftorna bara växer, där arbetslösheten är hög, där ungdomar marginaliseras och inte får tillgång vara sig till bostäder eller arbete - ungdomsarbetslösheten är 25 procent!

Socialbidragskostnaderna stiger över hela Sverige, barnfattigdomen breder ut sig, riskkapitalbolag tjänar pengar på våra sjuka och gamla.

Utbildningssystemet gör skolan till mer och mer av en utbildningsmaskin, där våra barn blir barnmaskiner som ska utvärderas, mätas, godkännas eller inte godkännas, kommunerna får allt mindre pengar till det som kommer medborgarna närmast.

Samtidigt lägger vi pengar på att sänka krogmomsen!

Kära media - ring mig när ni vill diskutera politik. Någon mobbare blir jag aldrig.