Djurrättslagstiftningen är en paradox. Rätten är skapad för vårt samvetes skull snarare än att tillgodose djuret rättigheter den inte uppfattar. Djurens rätt borde vara en moralisk fråga inte en juridisk.

Grunden för människans rättigheter ligger i ett erkännande av vår suveränitet. Man kan inte ge eller ta ifrån någon människas rättigheter. De rättigheter vi ger människan går inte att applicera på djur eftersom de saknar förmågan att inneha rättigheter. Djur är inga förnuftsvarelser.

Orsaken till djurens så kallade rättigheter grundar sig i vår moral. Vi har genom historiens gång byggt upp en relation till djuret som en del av vår egendom och därav tillskrivit den vissa rättigheter. Men det är en annan form av rätt än den typ som behöver skyddas genom lag. Människans förmåga att känna ansvar för sin egendom och för livet räcker.

Ett väl omskött djur smakar bättre. Konsumenter vill dessutom av samvetskäl äta kött som fötts upp under god djurhållning. Marknadens incitament, vad vi efterfrågar i kombination med människans ansvarstagande över sin egendom räcker för att tillgodose djuren en dräglig tillvaro. En djurägare som behandlar sina djur väl väcker naturligtvis högre sympati än den som missköter sina djur.

Därför kommer människan av eget intresse behandla djuren tillräckligt väl. Eftersom vi tjänar på det och eftersom vi har en moral.

Jag erkänner existensen av djurplågare. Deras destruktiva handlingar motverkar vi bäst genom ett moraliskt ansvarstagande. Att individen och samhället är tydliga i sina krav på hur man sköter sin egendom. Det är starkare drivkrafter till förändring och ordning än stiftade lagar.

Det är också skillnad på djur och djur. Fler fördömer den som plågar sin katt eller hund än den som testar läkemedel på råttor eller fångar fisk i nät. Vi tjänar på att djur har så svaga juridiska rättigheter som möjligt eftersom rätten komplicerar vårt förhållande till dem.

Vi kommer dessutom, om vi erkänner djur rättigheter aldrig kunna hålla våra löften. Genom att äga, frihetsberöva och döda djur har vi redan där brutit mot de resonemang vi grundar djurets juridiska rättigheter på.

Vår känslomässiga relation till djur är komplicerad och tillfaller oftast djur med vackra ögon. Genom den känslomässiga kopplingen blir vi bättre djurskötare men sämre lagstiftare.

Djurens välmående är ett utmärkt exempel på något som civilsamhället förvaltar bättre än staten, eftersom djurens välmående finns till för människan inte för djuret självt.