Den 14 maj är det 80 år sedan skotten föll i Lunde utanför Kramfors i Ångermanland. Fem demonstranter dödades och fem sårades i samband med den händelse som skulle bli den mest mytologiserade i svensk arbetarrörelses historia. I samband med 80-årsdagen kommer en manifestation att hållas i Lunde där bland andra Lars Ohly kommer att närvara och mängder av artiklar har författats.

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Men var inte militärens eldgivning då ett fruktansvärt övergrepp där staten med våld tog arbetsgivarnas parti i en pågående arbetskonflikt?

Riktigt så enkelt var det inte. Militären hade kallats in av länsstyrelsen efter att händelseutvecklingen gått över styr den 13 maj på ett sådant sätt att inte den lokala polisen förmått upprätthålla ordningen.

Ett flertal strejkbrytare, varav många var studenter, hade utsatts för grov misshandel och några stycken hade släpats under förnedrande omständigheter till Kramfors för att visas upp som troféer.

Men myndigheterna hade redan reagerat mot arbetsgivarsidan - strejkbrytarna hade belagts med arbetsförbud. Detta skulle meddelas demonstranterna vid militärposteringen, varefter dessa skulle kunna återvända i triumf.

Emellertid uppstod tumult när revolutionärerna nådde soldaterna, som öppnade varningseld mot en i förhand bestämd stenmur. Demonstranterna befann sig dock för nära och minst tio träffades av rikoschetterna. Samhället såg mycket allvarligt på det hela och en polisutredning tillsattes. Den ansvarige kaptenen, Nils Mesterton, valde själv att sluta i det militära och plågades hela livet av det inträffade.

Omedelbart efter tragedin fick kommunisterna stor sympati bland allmänheten. När skildringar av deras våldsgärningar och önskningar om att åstadkomma "fler ådalar" började komma fram svalnade dock entusiasmen. Per Albin tog skarpt avstånd men vänsterfalangen inom SAP började redan odla myten om Ådalen -31. En myt som befästs av Bo Widerberg och som alltjämt traderas på kultur- och ledarsidor.