Jag har alltid tyckt om Gudrun Schyman som politiker även om jag aldrig hållit med henne om något i sak. Men vid tisdagens kvasimanifestation mot kvinnors ojämställda löner gick den så framgångsrika PR-kvinnan över alla anständighetens gränser. Från kreativ opinionsbildare till galenskapens främsta representant inom loppet av några minuter, det är synnerligen framgångsrikt gjort.

Att bränna upp 100 000 kronor må vara symbolpolitik, ruskigt dålig sådan dessutom. Frågan är om de problem som många av Feministiskt Initiativs potentiella kvinnliga väljare möter i vardagens inte övertrumfar de symbolpolitiska åtgärder som dessvärre ännu en gång bekräftar bilden av politiker som verklighetsfrånvända, snudd på arroganta, teoretiker.

När politiker med Schymans kapacitet och fingertoppskänsla förblindas av PR-världens snabba kickar drabbas sakfrågorna oproportionerligt hårt. Det är alltid den viktiga sakfrågan, det uppriktiga engagemanget som förlorar på ogenomtänkta insatser. Genom att kidnappa enskilda symbolfrågor, utan att samtidigt ta hänsyn till den större kontexten, underblåser feministerna åter sin egen trovärdighet och sitt existensberättigande.

Under Almedalsveckan finns en rad jämställdhetsseminarier med skilda infallsvinklar. Påfallande ofta är dock problembilden skrämmande cementerad och utrymme för kritisk granskning saknas. Inte sällan lyser männen med sin frånvaro på seminarierna och alltför ofta vågar inte heller mer pragmatiskt lagda kvinnor ens sig dit. Det är synd. Det Schyman och hennes anhängare skapar genom sin radikalisering av en samhällsfråga som i grunden handlar om lika rättigheter och skyldigheter, är ett klimat som förhindrar en seriös debatt och seriösa frågor.

Så nästa gång, om det alls blir någon sådan, hoppas jag att FI skänker de 100 000 kronorna till ett välgörande ändamål i Sverige eller i ett annat land där jämställdhetsfrågorna är riktiga och symbolerna inte överordnade de reella lösningarna.