I går talade Fredrik Reinfeldt om vikten av att inte företräda särintressen, att inte ställa grupper mot varandra.
Vid ett seminarium i Almedalen samma dag på tema "jämställt ledarskap" talade moderata Hillevi Engström sig varm för kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser. De klassiska pro-kvoteringsklyschorna presenterades. Glastaket. De ryggdunkande männen. Trots att utvecklingen faktiskt är smått sensationell: år 1991 utgjorde kvinnorna 1,4 procent, idag har det stigit till 22 procent. Utan kvotering.
När motdebattören Frederick Federley (C) föreslog kvotering av homosexuella svarade Engström att sexualiteten var irrelevant. Borde inte könet också vara det? Borde inte kompetens oavsett sexuell läggning och kön avgöra i alla lägen?

Orättvisorna i samhället har historiskt byggt på föreställningen om att särbehandling är att föredra. Idag borde vi veta bättre. Idag borde det stå klart för alla demokrater att rättvisa aldrig är en produkt av orättvisa, att politiken ska eftersträva att eliminera hinder, inte att cementera den för stunden politiskt korrekta grupptillhörigheten.