I går skrev jag om hur landsbygdens utvecklingsmöjligheter begränsas på Gotland. Naturreservaten förökar sig och breder ut sig. Markägare får titta på medan länsstyrelsen sätter stora delar av deras fastigheter i karantän. Medan länsstyrelsen försöker lirka av dem marken beläggs de bland annat med avverkningsförbud. Och när arealen krymper för markägaren, då minskar också möjligheterna att belåna. Det blir svårare att få loss pengar till att utveckla den mark man trots allt fortfarande disponerar.
I markerna ligger tjänstemän med lupp och letar rödlistade arter som kan användas som motargument mot nya utvecklingsplaner. Enligt uppgift, en uppgift jag tyvärr inte lyckats få bekräftad, har inget land i världen fler rödlistade arter än Sverige.

Jag är förbryllad över att detta inte väcker mer uppmärksamhet än det gör. Varför lämnas drabbade markägare åt sitt eget öde? Varför får de exempelvis ingen hjälp att bilda opinion av de organisationer som säger sig företräda dem? Åtminstone ingen hjälp som jag har kunnat upptäcka.

Jag hör exempelvis inte LRF i debatten. Söker jag på nätet kan jag, på andra håll i landet, hitta vissa initiativ inom LRF att motverka utvecklingen mot att markägarnas äganderätt inskränks allt mer. Här på Gotland ser jag inget av detta. Trots länsstyrelsens reservatskampanj. Trots explosionen av biotopskydd, Natura 2000-områden, naturminnen och djurskyddsområden.
På LRF:s hemsida skriver organisationen:
"LRF en intresse- och företagarorganisation som vill skapa bästa möjliga förutsättningar för dig som företagare. Vi erbjuder kunskap och verktyg för din verksamhets utveckling och lönsamhet. [...] LRF driver dina frågor på alla nivåer - lokalt där du bor och i maktens korridorer, i Stockholm såväl som i Bryssel."

Lokalt där du bor, skriver de. Det är dags att göra skäl för medlemsavgifterna även på detta område. Det är dags att LRF kommunicerar hur man ser på exempelvis länsstyrelsens framfart här på Gotland.