Bomp bomp bomp. ”I got a black magic woman…”

I ett bostadshus i Burgsvik, drar Johns i gång en av låtarna från sin repertoar. Krister Pettersson kör på en sexsträngad bas. Strax bredvid står Sten Widén med en sologitarr och bakom trummorna sitter Peter Nyqvist. Stig Sjöberg, med en gitarr på magen, lutar sig fram mot sångmikrofonen.

Männen är i pensionsåldern, men entusiasmen för Kinks-, Beatles-, eller Animals-låtarna har inte svalnat. Det var sånt de lyssnade på i transistorradio på 60-talet. Sten och Peter inredde en replokal i mejeriet i Vamlingbo, som drevs av Stens pappa. Snart var också Stig, som kände Sten sen barnsben, med. På akustiska gitarrer och med målarburkar som trumset bildades först bandet ”We”. Texter från skivor på grammofonen plitades ner, så gott det lät sig göras. Men en av tidens populära musiktävlingar avslöjade att gruppnamnet redan var taget och där någonstans föddes ”Johns”.

Artikelbild

– Jag var fascinerad av Tages, som visst hade tagit sitt namn från pappan till en i bandet och Peters pappa hette John – som lät bra, berättar Stig.

Peter och Krister, eller Krille, tränade också ihop och när det låg en ledig basgitarr på scenen i Öjas gamla bygdegård föll det sig självklart för Krille att anta utmaningen:

– Baby Elephant Walk var det första jag spelade. Fingrarna blödde när jag kom hem, säger Krille, som blev den fjärde medlemmen.

Så när det blev det allvar med bandet Johns?

– Hela tiden, blir svaret från flera håll i rummet (skratt).

Några listplaceringar för Johns blev det aldrig, allra helst som man inte gav ut någon skiva. Men en tredjeplats i en gotländsk popbandstävling 1968 kan man ståta med. Och ett omnämnande i en insändare i Bildjournalen. Syftande på ett då populärt dansband, gick den i stil med ”Flamingos och Flamingos… det finns väl andra band, Johns till exempel!”

Bandmedlemmarna berättar om stöttande och snälla föräldrar, om musikinköp och om färder i John Nyqvists blå Borgward Isabella. Men man får inte fastna i nostalgi, det finns en publik som ska ha sitt idag också:

”Ska vi köra the Breeze nu?”

”OK”

”Gammal man gör så gott han kan.”

”Nä, nu blev det allt en jäkla ordning”.

Bandets första halvlek blev, om sanningen ska fram, inte så lång. Efter ett par års spelande på bygdegårdar, skolor och fester skingrades de som nu hade hunnit bli ungdomar. Studier, arbete, kärlekar – ja, livet – gjorde att några av dem, som Eric Burdon i Animals sjöng, ”gotta get out of this place”. Den plats på jorden som i deras fall kallas Storsudret.

Men musiken släppte de inte. Krille kom till exempel att spela i flera hårdrockband i Tyskland, dit han flyttade på tidigt 80-tal. Stig uppträdde som trubadur på Gotland.

1993, på Grå Gåsen, var det dags för revival. Medlemmarna i Johns samlades på nytt för att spela tillsammans och allt sedan dess har man fortsatt att träffas för repetitioner och spelningar, lite nu och då. Denna lite åldriga upplaga av bandet menar sig bland annat ha publikrekordet på festlokalen Björklunda utanför Burgsvik och de är givna på festivalen ”Vamlingbo pop”. Den allra senaste spelningen var på Vamlingbos årliga sockenfest i förra veckan.

Dunk dunk dunk dunk. ”All day and all of the night…”.

kultur@gotlandstidningar.se