Nyårsrevy i Klintehamn har blivit en tradition, men allting är inte som vanligt den här gången. Efter fjolårets ”Vattnet har gått” kastade flera veteraner i ensemblen in badhandduken, däribland meste manusförfattaren Roland Olsson.

När publikfavoriten Palten nu tagit över rodret på skutan har Gotlandsrevyn ögonen på sig. Ja, hur ska det gå för revyn nu egentligen? Det frågade sig nog många som bänkade sig för premiären i fredags.

Revymakarna själva grubblar förmodligen över samma sak, för årets föreställning, ”Knallhattar & Frostslipsar”, är en ovanligt självbespeglande och tillbakablickande historia.

Artikelbild

| Monica Järlsäter, Anna Jankert och Julia Westberg som Meit Fohlin, Brittis Benzler och Isabel Enström.

”Det blir en thriller att skapa en revy som för många blir helt ny” sjunger Palten och de andra i det inledande musiknumret ”Thriller”.

I en förinspelad video-snutt som visas i anslutning till detta nummer hånskrattar Roland Olsson elakt och länge åt de kvarvarandes försök att axla hans mantel.

Blygsamheten inför uppgiften är sympatisk, och det självkritiska tugget lockar till flera flabb på ensemblens bekostnad.

Ändå undrar jag om man inte tassat aningen för långt i denna riktning.

Artikelbild

| Mari Winarve och Niklas Sojde är bra komplement till ensemblen.

Gotlandsrevyn 2018 är hård mot sig själv men lite för snäll vad resten av världen anbelangar.

Det är som om man inte längre vågar kasta första stenen hur som helst.

”Den där låten med Meit, Brittis och Isabel hade vi ju kunnat spela på ett av våra valmöten” säger en socialdemokratisk profil som kommer fram till mig i pausen.

Det är talande för ”Knallhattar & Frostslipsar”.

Nu är det visserligen inget självändamål att vara elak. Många går på revy bara för att få sig ett gott skratt, och den komiska tajmingen sitter faktiskt för det mesta där den ska i årets uppsättning.

Bengt-Åke Rundqvists trånghuvade nazistledare och Jan-Henrik Henrikssons solonummer Valle från Vall är exempel på finkalibrerad bondkomik.

Även nykomlingarna Mari Winarve och Niklas Sojde gör bra ifrån sig – i synnerhet den sistnämnde, vars dynamiska sångröst och torra oneliners är ett uppfriskande komplement till ensemblen.

Men i slutändan önskar jag att ”Knallhattar & Frostslipsar” hade varit mer genomtänkt.

Ämnen som Donald Trump, Kim Jong-Un och Aurora avhandlas, men efteråt har jag svårt att sätta fingret på vad Palten och de andra vill ha sagt om året som gick. Numren staplas liksom bara på varandra.

Och visst, många av dem är bra, men helheten blir aldrig större än summan av delarna.