I början var ingenting, sedan en människa, en pojkdröm, ett band, flera band, en singel, ett omnämnande i musikpressen, ett album, ett album till.

Den Gotlandsfödde musikern Marcus Admund ser sitt liv som en serie milstolpar. Tomhetskänslan har följt honom på vägen – ja, till och med pekat ut rikningen många gånger.

Det låter kanske dystert, men faktum är att den där känslan har varit en ganska behaglig färdkamrat.

– Jag blir uppspelt när jag har ett tomt papper framför mig – det där att först fanns ingenting, och helt plötsligt har man skapat något där som inte existerade tidigare, säger Marcus Admund när GT träffar honom under en kort Gotlandsvistelse.

För fyra år sedan kom Honeymilks debutplatta ”Lean on the sun” ut – och snart är det dags för uppföljaren, ”I want you to be very happy”. Skivan inleds med spåret ”The nothing new” och raden ”The morning comes with nothing new”.

Är det en avsiktsförklaring? Inget nytt – är det kanske rentav så det känns när man spelar gitarrock 2017?

– Hah, nja. Låten uttrycker nog framför allt rastlöshet. Varför händer det ingenting, liksom? Men visst, det var en lång period där gitarrocken försvann från rampljuset. Jag tror faktiskt att genren mått bra av det. Rocken har ju alltid varit väldigt mansdominerad, men det börjar släppa, upplever jag.

Men kan det kännas jobbigt att det är svårt att vara nydanande nu för tiden?

– Man får nog släppa den ambitionen helt och fokusera på sitt sound – och vi har faktiskt ett eget, känner jag. Jag och Nikki (Nikki Nyberg, gitarrist i Honeymilk, reds anm) har helt olika musiksmak. Vi möts någonstans i mitten – det kan vara hälften Whitney och hälften Wilco – och där någonstans uppstår det som är unikt.

Den nya skivans titel, ”I want you to be very happy”, ska inte tolkas bokstavligt, betonar Marcis Admund.

– Det var det Donald Trump sa till Hillary Clinton. Det är uppenbart att han inte menade det. Albumet har ingen övergripande tematik direkt, men texterna handlar mycket om att man får förlika sig med att livet inte har så mycket att erbjuda helt enkelt.

Åter till milstolparna. En debutskiva markerar ett mytologiskt före och efter; äntligen kom man igenom nåls-ögat och blev musiker ”på riktigt”.

Men en andraskiva – hur ska man känna inför en sådan egentligen?

– Några av våra bästa låtar finns på förra skivan – men helheten var inte lika genomtänkt som på nya. Nu har vi mer rutin och vi vet hur vill låta. Sedan har vi en helt annan trygghet nu med skivbolaget i ryggen – och frihet.

Är du rentav ... nöjd?

– Jo, men det är farligt att känna så. Att inte vara nöjd är en bra drivkraft i skapandet.

Men ser du något slutmål bortom den sista milstolpen?

– Jag vet inte vad det skulle vara, just nu tar jag ett steg i taget. Närmaste delmålet är väl mötet med lyssnaren. Jag tycker om att föreställa mig vår musik i vardagssituationer: Att någon lyssnar på oss första gången man blir kär, gör slut eller bara sitter i en bilkö någonstans i världen. Man vill liksom vara det bandet i någons liv.

Det ska sägas att Honeymilk bara är ett av spåren i Marcus Admund liv. Parallellt med inspelningarna, turnéerna och repandet pluggar han till journalist i Stockholm.

Nästa år gör han – om allt går som planerat – dessutom debut som soloartist.

– Det började egentligen med att vi var inbokade på en spelning, men Nikki fick förhinder. Jag hade ju några egna låtar, så jag gick upp själv – och på den vägen är det, säger han.

En naken scen blev tydligen för mycket för Sveriges kanske mest rastlösa själ. Ett tomrum på några kvadratmeter – klart det ska fyllas med något.