Var det verkligen bättre förr? Var jularna vitare, människorna varmare och framtidsutsikterna ljusare? Den frågan blir utgångspunkten i årets julshow på länsteatern.

Det är framför allt Janne Åström, nyligen huvudrollsinnehavare i teaterns uppsättning av ”Mördar-Anders”, som ger uttryck för den alltför bekanta magkänslan: Att allt är åt h-vete nu för tiden.

Men nja, svarar Andreas Nilsson – aktuell i Unga Romas ”Att bossa en bitch”. Om man ser blott till statistiken så finns det inte skäl att gnälla; på det stora hela har vi aldrig haft det så bra som nu. Vem har då rätt – känslan eller förnuftet?

”So this is christmas” har underrubriken ”en spejsad julshow”. Det syftar bland annat på den tidsmaskin som blinkar likt en pyntad julgran mitt på scenen.

Med denna apparat reser artisterna bakåt i tiden för att gå till botten med den kniviga frågeställningen och muntra upp sig lite inför julfirandet.

Om jag har något att invända mot så är det att frågan – om det var bättre förr – blir hängande i luften utan att egentligen fördjupas.

Tidsmaskinen används mer som ursäkt för att få in musikhistoriens odödliga klassiker i föreställningen. Men det gör inte så mycket – för musikaltiskt är ”So this is christmas” en triumf.

Låtar som The Pogues ”Fairytale of New York” och Bowies ”Space Oddity” blir smått lysande när Janne Åström och Andreas Nilsson sjunger dem.

Tolkningen av Bellmans epistel ”Märk hur vår skugga” är också något av det bästa jag sett på en gotländsk scen under 2017.

Mycket är Conny Blooms förtjänst. Hans kompgitarr får dra ett tungt lass – men han spelar med sådan bravur att det bitvis framstår som om Åström och Nilsson backas upp av en hel orkester.

Jag kanske inte blev så mycket klokare av att se ”So this is christmas”. Men jag vet i alla fall att musiken var bättre förr.