När Isak Sundström ger ut sin första soloplatta, efter flera bejublade skivor med Pascal och Skriet, undertecknar han med signaturen I.B. Sundström (han heter Björn i mellannamn).

Det är en uppenbar markering. Om en artist vågar sig på en solokarriär finns det en förväntan att han eller hon ska tala rakt ur sitt eget hjärta – oförmedlat, naket och utan att någon annan är inne och klabbar i det kreativa.

Att presentera sig med sina initialer signalerar motsatsen: Kom inte för nära, jag vill ha distans! Vi känner huvudsakligen igen det från visitkort, inte så mycket från skivomslag.

Artikelbild

Förklädnader och masker fungerar också som ett slags ledmotiv på ”I den skinande gyttjan”. I ett av de avslutande spåren, ”Livet som människor”, sjunger I.B. om ”sagor som spinner ett kamouflage runtom oss”.

Raden är en kärnfull summering av skivan som helhet. Sundström har knåpat ihop något så oväntat som ett konceptuellt album med sagotema.

Texterna kretsar kring drottningar, kungar och riddare i ett rike som tycks befinna sig i upplösningstillstånd. Människorna halkar runt i gyttja och inälvor; i den mörka skogen ligger rovdjur och andra faror på lur.

Musikaliskt kännetecknas ”I den skinande gyttjan” av enkla, lite naiva, melodier som dras ut i det oändliga. I den luftiga och lågmälda produktionen överröstas Sundströms gitarr av blåsinstrumenten, som hanteras av flera namnkunniga gästmusiker.

Sagoeskapader till tonerna av panflöjt alltså. Det låter pårökt, jag inser det. Den som försöker bilda sig en uppfattning genom att slå på ett slumpmässigt valt spår från skivan tänker förmodligen: ”Vad f-n lyssnar jag på?!” – det gjorde i alla fall jag.

Men efter en handfull genomlyssningar från början till slut är jag redo att utropa ”I den skinande gyttjan” till en av årets bästa skivor.

För att inse storheten måste man nog uppleva den så: Alla låtar i följd, som kapitel i en sammanhållen berättelse. Kort sagt: som ett album, en sällsynt företeelse i Spotify-tider.

Det snackas mycket om ”world building” i våra dagar. När detta lyckas i litteraturen eller på vita duken förefaller den skapade världen existera oberoende av bokens eller filmens handling – tänk ”Stjärnornas krig” eller ”Sagan om ringen”.

Något i den stilen kan sägas om ”I den skinande gyttjan”. I likhet med de bästa fantasy-författarna bygger Sundström upp ett universum som man gärna dröjer sig kvar i.

Men om allt endast vore dagdrömmar och verklighetsflykt skulle effekten bli kortvarig. Så är heller inte fallet med I.B. Sundström. Det framgår i den redan citerade raden från ”Livet som människor” att sagan är en förklädnad och ett kamouflage.

Bakom den finns en uppgivenhet som många nog har lättare att relatera till än drakar och troll. ”Livet som människor, det var ingenting för oss” lyder fortsättningen i samma låt.

Sundströms bildspråk är mångtydigt och det går knappast att göra en definitiv tolkning. För mig handlar ”I den skinande gyttjan” om slutet.

När hela mänskligheten når den punkten kallar vi det världens undergång – annars kort och gott döden. Det är det paradoxala med ”I den skinande gyttjan”: Den kan framstå som tillgjord och utflippad först, men bakom sagan finns en säregen berättare som – jo, faktiskt – talar rakt ur sitt hjärta.

Vare sig han ville det eller inte har Isak Sundström lagt undan titlarna och tappat masken, och det är jag djupt tacksam för.