Om den unge Hans Söderberg hade fått veta att han på sin ålders höst skulle skriva ett ruinspel om en gotländsk dominikanmunk som levde under 1200-talet hade han inte trott sina öron.

När författarens debutbok, den prosalyriska ”I blindo”, gavs ut 1964 var han litteraturstudent vid Stockholms universitet. Professor Örjan Lindberger tog genast vara på tillfället att sätta den litterära uppkomlingen på plats: ”Här sitter alltså Sveriges nyaste författare – men vet han händelsevis vem som var vår förste?”

Hans Söderberg hade ingen vidare koll på Petrus de Dacia då, erkänner han så här i efterhand.

– I blindo är en adekvat beskrivning av hur jag upplevde tillvaron vid den tiden. Jag var ung författare, en radikal som helst vill blicka framåt. Det förflutna intresserade egentligen inte mig, säger Hans Söderberg när han i dag minns sitt unga jag.

Men redan då hittade han det tema som hela författarskapet skulle kretsa kring: kärleken. Under 60- och 70-talet fick ämnet sin tidstypiska inramning i och med den sexuella frigörelsens genombrott.

– Min fru Maud var producent på SR – och på den vägen fick vi ansvar för sex- och samlevnadsundervisningen i radio. På den tiden hade det äntligen gått upp för många att vi ligger med varandra av lust, säger Hans Söderberg.

I det sammanhanget var 1200-talsmunkar en ganska osexig företeelse.

Men något hände när han – ridande på den gröna vågen – flyttade till Gotland 1972 och tog anställning som gymnasielärare.

– Jag hamnade i en miljö av lärda gubbar. Det var uppenbart att de var av en uppfattning om saker och ting, så det blev ofta häftiga diskussioner mellan oss. Samtidigt insåg jag hur djupt kunniga de var, särskilt beträffande medeltiden.

Hans Söderberg övergav inte sina övertygelser, men samtalen med de bildade herrarna förändrade honom. Sent omsider trillade polletten ned.

– Här på Gotland och i Visby, bland alla ruiner, upptäckte jag att det finns ett förflutet – att det har värde och att det är ständigt närvarande i nuet. Det räcker med en kort promenad runt huset för att man ska se det.

Det var nu Petrus de Dacia på allvar gjorde entré i Hans liv.

Han plockar fram Henrik Schücks litteraturhistoria ur bokhyllan och läser högt ur avsnittet om Sveriges första författare.

”Vid sidan av krass djävulstro, naiv vidskepelse och bisarra fantasier möta vi här en verkligt ädel, svärmisk fromhet och en skär erotik”. De sista orden är emfatiskt understrukna i Hans exemplar.

– Märkligt att en 1200-talsmänniska skriver på det här sättet, tänkte jag när jag började läsa Petrus. Plötsligt förstod jag att hela mitt liv och mitt skrivande var förutbestämt att leda till honom.

Hans lekte till en början med tanken på att skriva en roman om Petrus de Dacia. Efter påtryckningar från skådespelaren och regissören Christer Hall blev det istället ett teaterstycke, som man hoppas få framfört under Medeltidsveckan. Det rör sig alltså om en helt ny text – inte det klassiska ruinspelet av Friedrich Mehler och Josef Lundahl, ”Petrus de Dacia”, som framfördes regelbundet på Gotland under åren 1929–1990.

Petrus de Dacia är framför allt ihågkommen för levnadsteckningen ”Vita Christinae Stumbelensis”, samt de brev han utväxlade med bokens huvudperson, Kristina av Stommeln.

Med den tidens språk var hon en ”religiös hysterika”.

Boken om henne var tänkt som en helgonbiografi, men för en sentida läsare blir det uppenbart att relationen mellan henne och Petrus även hade en mindre from sida.

Hans Söderbergs dramatisering av deras möte heter talande nog ”Himmelslängtan och jordiska begär”

– Det finns så mycket vidskepelse i breven att det ibland blir svårt att läsa. Men de innehåller också oerhört djupa tankar om kärlekens väsen. Petrus sökte jordisk sötma, men han ville att det skulle handla om himmelslängtan.

Hans Söderbergs pjäs är konstruerad som ett triangeldrama mellan Petrus, Kristina och hennes biktfader Johannes.

– Men den kan också tolkas som en lovsång till språket. Min uppfattning är att kärleken är beroende av språket. Jag ser kärleken som ett sorts språkspel, så som Wittgenstein formulerade det.

Hans beskriver tillblivelsen av pjäsen som en dialog mellan honom och Petrus.

När man pratar med en 1200-talsmänniska på det här sättet – blir inte samtalet lite trevande emellanåt? Det är ju trots allt 800 år som skiljer er åt.

– Inte alls. Någon kanske hakar upp sig på det här med Gud och religionen. Men som jag ser det går religionen ut på att skapa ordning och rättvisa i världen. Den moderna människan gör det genom staten; på samma sätt som religionen bekämpade ondskan då, bekämpar staten marknadens girighet i dag. Religion och ideologi är i grund och botten samma sak. När jag berättat detta för Petrus har han förstått resonemanget. Det ska också understrykas att han var en tvivlare – och om det är något som utmärker vår tid så är det tro kontra tvivel.

I skrivande stund är det oklart var och när ”Himmelslängtan och jordiska begär” kommer att framföras. Hans och Christer Hall är för tillfället upptagna med att säkra finansieringen.

Detta blir inte första gången Hans och Christer slår sina kloka huvuden ihop. För länge sedan satte de upp en dramatisering av Hans roman ”Eugenialegender” på dåvarande Bryggeriteatern (numera Länsteatern).

– Christer har en fantastisk känsla för scenbild och scenrum. Det är också ett måste när publiken ska förflyttas till den förflutna tidens nu.

Att projektet betyder mycket för Hans personligen torde vara uppenbart vid det här laget. Men Petrus de Dacia angår egentligen hela ön, betonar författaren.

– Ytterst få gotlänningar har skrivit in sig i litteraturhistorien. Petrus gjorde det med besked – ändå är han något av en doldis här på ön. Jag tror att det skulle vara bra för varumärket Gotland om vi uppmärksammade honom mer. Petrus är ett levande minnesmärke – till skillnad från de döda medeltidsmurarna talar han ännu till oss som lever i dag.