Det står en slags skimmer om de där åren. Den unge fotografen från Hagfors som flyttat till Skåne och sedan Stockholm och som levde sin dröm med en Olympus runt halsen.

Backstage efter gigen, access all areas, cigarettrök och pilsner, en vardag som innebar att hänga med de artister som fanns i skivbacken där hemma.

På sätt och vis var det sitt eget liv han fotograferade. Råa bilder i svartvitt som medveten motpart till glättiga poptidningen ”Okej”.

Artikelbild

Där fångade han punkens och rockmusikens själ, liksom han faktiskt också fann sin egen.

I dag ser han allt i ett klarare ljus för i stunden vet man aldrig vad som kommer att leva för evigt. Men det var verkligen en enastående tid.

– En dagen var det Clash, nästa dag var det The Jam som släppte en ny singel, så var det hela tiden. Blondie brydde jag mig inte ens om att se. Ångrar jag det i dag, tror du?

Tidigt 1980-tal, musiktidningen ”Schlager” var en slags bibel. Jag köpte varje nummer, läste varje rad, fascinerades av varenda bild. Foto: Mats Bäcker. Foto: Lars Torndahl. Alltid dessa två namn. Torndahl är för övrigt sedan flera år permanent boende på Gotland.

Artikelbild

Fårö i tidig oktober, hösten är långt gången. Sommarens skratt han tystnat och badgästerna har sedan länge ställt sig i förturskön och rest hem med sina takboxar.

Här har han rotat sig, Mats. I tjugoåtta år har familjen haft fritidshuset inte långt från kyrkan.

Artikelbild

Det gamla stall som då var utan både el och vatten har med tiden blivit ett ombonat och kärt tillhåll.

– Jag är här så mycket det bara går, jag och min fru har för avsikt att flytta hit permanent så småningom. Hon är rektor på Konstfack och har fyra år kvar på förordnandet, sedan räcker det nog med en övernattningslägenhet i Stockholm, säger han.

Mats Bäcker är en av landets mest renommerade kulturfotografer och som frilansare arbetar han med mängder av produktioner.

Strax innan den dag vi träffas har han just fotograferat såväl Tomas Ledins nya show som ”Phantom of the Opera” på Göteborgsoperan.

Kalendern är fulltecknad, tågen ­– helst åker han just tåg – går såväl till Malmö som till Göteborg och centralstationen i Karlstad. Hemmet finns i Stockholm, en lägenhet vid Zinkensdamm.

Vi ska komma till livet i svartvitt och vad han egentligen ser genom sitt objektiv, men först bakåt i tiden till tidigt 1960-tal.

Då rymdes hela världen i lilla Hagfors i Värmland, 7 000 invånare, hemort även för bland andra Monica Zetterlund.

Hagfors är hemort även för speedwaylaget Valsarna, där hans brorsa så småningom blev sekreterare vilket tände även Mats intresse för sporten.

När han senare hamnade på Gotland tog han och kompisarna bilen till Galgberget när det var match. Först röd-blå-vit-gul och sedan öl på Elefanten.

Speedway är småstad och bruksort, genuint och från botten.

Intresset lever, som sagt, men Hagfors är förfluten tid.

– Ja, skrattar han, jag är glad att jag kom därifrån.

Men trots det finns en god känsla för ursprunget kvar, den enkla bakgrunden i skuggan av stålverket är en stor del av den han blivit.

Skolklassen från grundskolan har kontakt än i dag, vid återträffen härom året kom 23 av de 27 eleverna. Det är ett slags rotsystem, trots allt, en klangbotten för fortsättningen av livet.

Han sitter tyst ett tag, tänker sig bakåt, jo, så är det nog:

– Jag växte upp i en bruksort och den känslan, den tryggheten, sitter kvar än i dag. Att vara värmlänning är nog enklare att vara från Stockholm. Jag har alltid haft ganska lätt att ta folk, jag tror säker det har med bakgrunden att göra.

Det här är en intervju som också är en resa genom tiden, från det sena 70-talet och fram till nu. Från den råa punken till operascener och klassisk musik. Hela tiden med kameran runt halsen.

De var väl hyggligt stora i punkkretsar, brittiska bandet The Clash, men än hade inte den nya, råa musikstilen slagit igenom på allvar.

Men när de anlände till Sverige för en konsert på Dad’s Dancehall i Malmö den 7 oktober 1977 ryckte ändå tidningen ”Musikens makt” ut för en intervju.

Mats och skribenten Mats Zetterberg tog sig ut till det lilla motellet i Arlöv och knackade på.

Han tänker sig dit igen, så många år senare, för en god hågkomst har det blivit:

­– Joe öppnade och tittade försiktigt ut; ”Are you raggare?”.

...ty det här var i en tid då raggare och punkare långt ifrån drog jämnt.

Bilden på Joe Strummer var ett av många pekfingerknäpp som med tiden närmast blivit klassiker bland musikfantaster.

Mats hade då lämnat Värmland och gått fotogymnasiet i Malmö och så smått börjat fotografera konserter som medlem i en musikintresserad frilansgrupp.

Under intervjun var Strummer tämligen oengagerad, så är minnet Han satt i sitt rum, svarade pliktskyldigt på frågor och plinkade på sin gitarr.

Det blev ett uppslag i tidningen, en lång fråga-svar-text och en bild inte mycket större än ett frimärke.

­– Jag plåtade med min Olympus OM1 med handblixt i taket.

Fotot har med tiden kommit att leva sitt eget liv, bildgoogla ”Joe Strummer” och den hamnar tidigt i flödet.

Okej, mer namedropping. För några veckor dessförinnan åkte Mats till Köpenhamn för en intervju med Iggy Pop, vilket kändes både stort och farligt. Iggy hade gjort sig ett namn genom att skära sig på scenen.

– Det var en rätt trist kille, han vill mest snacka golf. Och vi tyckte han var skitgammal, säkert 28! Jag fotograferade honom i foajén på Hotel Plaza och sedan under konserten på kvällen.

Även bilden på Pop har gått till historien och finns bland annat i bildserien ”Raw power” som visats över hela Sverige såväl som i Paris, Madrid och på Ibiza och som blev bok 2012.

Att träffa Iggy Pop var dock en kick så stor att han, nämnde Zetterberg och några till drog ihop det band som kom att heta Fiendens Musik och som gav ut några LP-album och under en kort tid var han också medlem i Docent Död.

Allt det där som var är det nästan för bra för att vara sant. Så tänker han det.Heltidsanställd rockfotograf vid 22 års ålder på just tidningen ”Schlager” och dessutom musikant på turné med sin saxofon.

– Vi spelade över hela Sverige, man blev kompis med de andra banden, med Ebba och Dag Vag...och samtidigt fotade jag konserter; Clash, Stones, Bowie, U2...det var att leva en dröm, som att fotografera mitt eget liv!

Det här är en intervju gjord av helt egoistiska skäl. Många av Mats bilder har etsat sig fast sedan åren med ”Schlager” och jag tänkte att kanske, kanske. Och så blev det. En bild på mig själv i svartvitt här på uppslaget och i bildtexten ”Foto: Mats Bäcker”. Närmre rock’n’roll än så kom jag aldrig.

I dag har Mats Bäcker sedan länge lämnat rockfotot, 1986 plåtade han Prince och Tina Turner, sedan fick det vara

Istället försökte han rädda världen, reste till Sydamerika och Sydafrika med sina kamera, men vände sedan hem, gick Konstfack och började jobba med Kungliga Operan, Dramaten och Göteborgsoperan.

Numera gör han världen något bättre med hjälp av kultur, vilket inte nog kan sägas hur viktigt även det är.

– I dag är jag operafreak, jag kan bli helt tagen. Opera tog mig på samma sätt som punken tog mig i slutet av 70-talet.

Jag frågar vad det är han vill fånga med kameran och han säger att det är nerven:

– Nerven och någon slags fantasi. Porträttfoto är väldigt roligt, att ta fram människan eller artisten. Men bäst är alla möten, att umgås innan fotograferingen. Det är väl detsamma i ditt jobb.

Ja, alla möten, alla livsberättelser.

– Vet du, jag älskar bild så vansinnigt mycket. Har man en häftigt bild spelar det ingen roll vad som är på den, den talar till känslorna ändå.

Hemligheten ligger i ljuset och skuggorna. Den halvtimme kroki per vecka under åren på Konstfack spelar i dag en central roll i hans bildskapande.

Hans själ finns i just det svartvita.

– Det är mer rått, jag tror det av många upplevs mer som en bild, ett eget verk. Färg är mer avbildning av verkligheten medan den svartvita bilden har en helt annan själ.

Det går ett brospann från ungdomen fram till nu, från barndomen i Hagfors och pappans död när Mats var sju till bryggföreningen på Fårö och sensomrarnas kräftskivor.

Livet har gått vidare, nyss var han 19, nästa gång blir han 60. Det är som det är. Han försöker lära sig leva med melankolin, säger han. Ibland är det höga berg och djupa dalar.

­– Jag blir lätt manisk, jag jobbar, jobbar och jobbar.

Nyligen avled gitarristen Peter Puders från postpunk-bandet Commando M Pigg, en gammal kompis vars frånfälle tog hårt.

Det är den tiden nu då såväl vänner som gamla hjältar dör.

– Så många man lärt känna genom livet och som har del i vem man är. Jag såg Ugglas nya show ”Hallå!” för ett tag sedan, honom har jag jobbat mycket med. Han tog verkligen hjärtat ur kroppen där på scenen. Och på flyget hit träffade jag Plura som jag ofta plåtade på den tiden.

Det är så det är, det förflutna kuggar i nutiden, det gamla visar sig i den nya med punken kvar i själen.