I över sex decennier har Pye Engströms skulpturer varit en del av Sveriges offentliga rum. Hennes skulpturer är så omtyckta att folk har svårt att låta bli att känna eller klappa på verken som är i trä eller sten.

– Jag blir så glad över att folk gillar skulpturerna och gärna känner på dem, patinan blir så blank och vacker. När jag får ett uppdrag på offentlig konst tänker jag genast på vilka människor som skulle gilla den och jag gör skulpturen efter det, säger hon i sin ateljé, eller “huggplats” som hon kallar den.

Huggplatsen är belamrad med färdiga och halvfärdiga verk, och utanför står ekar i sluttningen mot Fardume träsk på Gotland.

Artikelbild

| Konstnären Pye Engström fyller 90 år.

Bland de många skulpturerna som berörs fysiskt nämner hon “Fredens rike” (Jesaja 11:6–8) – en skulpturgrupp med nio skulpturer av djur.

– Djuren är inbjudande att sitta på och barnen klättrar på dem och leker där som om det vore en stor sandlåda. Jag tycker att det är väldigt roligt att de gör det. Men bakom skulpturerna finns också ett viktigt budskap – en strävan efter fred.

Uppenbarligen upplivad berättar hon om ett annat verk, “En dröm”, vilket står utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och föreställer en sovande man som måhända drömmer om att bli friskare.

– Mycket av min konst handlar om att vara hoppingivande. Jag är nog en optimist, jag tror att saker och ting ska bli bra till slut. Det är min läggning.

Artikelbild

| Konstnären Pye Engström fyller 90 år.

Vad kan du berätta mer om dig själv?

– Jag har lätt för att skratta och har humor. Jag är också ganska enstörig av mig faktiskt. Jag är väldigt blyg, men tycker att det har gått bra för mig ändå och är mycket nöjd med mitt liv. Jag har fått göra många offentliga skulpturer och har haft fullt med jobb hela tiden. Det är exakt det jag har velat göra i livet.

Drömmen om att bli konstnär spirade under uppväxten i Uppsala, eftersom föräldrarna var mycket konstintresserade – pappa var ekonomiprofessor och mamma hemmafru. Många av vännerna var framstående konstnärer. Därtill skadade det nog inte att Pye åtnjöt en hel del frihet.

– Jag var yngst av fem systrar, mina föräldrar orkade inte uppfostra mig. Det var bra för mig, jag fick mycket frihet.

Den stora konstnärliga vändpunkten kom på 1950-talet efter utbildning vid Konstfack, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. Hon skulle göra en skulptur till synskadade barn med flera handikapp.

– Jag var väldigt orolig innan jag träffade dem. Men vi fick så bra kontakt när vi träffades att det blev ett slags vändpunkt för mig. Jag förstod att det var viktigt att jag gjorde konst som det gick att sitta på, något som gick att uppfatta med alla sinnen. Även seende personer får kontakt på annat sätt om de använder alla sina sinnen.

Förkärleken till sten som arbetsmaterial är sprungen ur barndomens somrar på västkusten, där farfar hade ett stenbrott. Hon tittade på stenhuggare och lärde sig med tiden “att överlista stenen”. Men på senare år har orken trutit och hon jobbar med mindre stenar som hon hämtar ute i naturen.

– Jag ska jobba så länge jag orkar och tycker att det är roligt. Vad ska jag annars göra, sitta och rulla tummarna? Arbetet ger mig ett slags ro, det är väldigt skönt att gå upp i något och det flyter.

Arbetet och familjens värme gav lisa när maken, författaren Clas Engström, gick bort i fjol. Själv tänker hon inte så mycket på döden.

– Jag har inte tid att tänka på döden, jag har så mycket annat att göra. Mina systrar blev över 90 så jag tror att jag har bra gener, säger Pye Engström med sin kännetecknande optimism.