Robert ”Strängen” Dahlqvist föddes i Visby men växte upp i Uddevalla. Det var där de första riffen hördes från pojken som skulle växa upp till en fullbordad gitarrist och komma att efterträda Dregen i The Hellacopters, för att senare stå som Thunder Express/Dundertågets frontman och slutligen ta steget fullt ut med en solokarriär som just Strängen. Ett smeknamn han fick under Hellacopters-tiden för att han spelade av så många gitarrsträngar.

En starkt lysande rockstar som brann ut alldeles för tidigt.

Men när vännen, producenten och Sator-sångaren/gitarristen Chips Kiesbye, ska beskriva personen Strängen, är det första ordet ”ömtålig”.

Artikelbild

| Strängen under inspelningarna i Music-a-matic-studion i Göteborg.

– Ömtålig. Väldigt snäll och väldigt ömtålig, är nog en bra sammanfattning. Han var en väldigt varm människa helt enkelt, säger Chips Kiesbye.

De var mitt uppe i inspelningarna av skivan ”Rock på svenska”, när Strängen i februari förra året fick ett epileptiskt anfall och drunknade hemma i badkaret.

– Jag skjutsade hem honom på söndagen och vi skulle höras på tisdagen. På måndagen ringde han mig och sa att han hade två nya låtar. ”Ta det lugnt, sa jag, vi kollar på dem i morgon”, sen svarade han inte när jag ringde på tisdagen. Han var verkligen inne i en kreativ process, säger vännen, producenten och Sator-sångaren/gitarristen Chips Kiesbye.

– De två sista låtarna han skrev på söndagen och måndagen har jag aldrig hört, jag vet inte var de tog vägen.

Artikelbild

| Chips Kiesbye och Strängen i studion.

De lärde känna varandra under Hellacopterstiden.

– Jag producerade alla Hellacoptersskivor som han var med på, så vi har känt varandra länge, säger Chips Kiesbye.

Artikelbild

| Chips Kiesbye från Sator har producerat skivan.

Albumet ”Rock på svenska”, som Strängen hann namnge innan sin död, var deras första gemensamma projekt efter Hellacopters.

– Han frågade om jag ville producera plattan och vi började gå igenom det han hade skrivit. Han kom hem till mig en gång i veckan i nästan ett år. Jag frågade ”vad har du i dag” och så gick vi igenom det. Det var till hälften terapimöten, där vi pratade om vad texterna betydde, berättar Chips Kiesbye.

Artikelbild

| Strängen fokuserade på musiken.

Redan då Thunder Express bytte namn till Dundertåget, hade Strängen börjat skriva låtar på svenska. Nu ville de ta texterna ett steg längre, renodla och låta dem bli ännu mer personliga.

– Vi bestämde att texterna var extremt viktiga, det skulle inte vara några rockklyschor, det skulle vara äkta och från hjärtat och vi slopade mycket som inte var nog personligt. Det var en spännande process i och med att vi gick in i den så djupt. Det blev väldigt personligt för mig också. Därför fick det ligga i ett år, säger Chips Kiesbye.

Den första inspelningssessionen gjorde de i Music-a-matic-studion i Göteborg, strax innan Strängens död.

– Vi valde ut några låtar att spela in. Inte nödvändigtvis de bästa, utan vi valde några som vi kände att vi kunde göra ganska lätt. Det fanns kanske bättre låtar, men de krävde lite mer, säger Chips Kiesbye.

Det skulle bli totalt tolv låtar. De hann spela in sex. Därför finns även två låtar som släpptes på singel på Strängens 40-årsdag, ”Rocken é inte död” och ”Farsan söp ihjäl sig”, med på albumet.

– Vi tyckte att de hörde till och eftersom vi inte hade mer tog vi med dem, förklarar Chips Kiesbye.

Han sörjer inte bara en bortgången vän utan också den musik som aldrig kommer att nå publiken.

– Jag tycker att det är synd. Ett par av de starkaste låtarna hann vi inte göra mer än en skiss på. Dem går det inte att göra något med, de är inte nog genomgångna för att släppa, det är bara Strängen och en akustisk gitarr. Det är svårt eftersom de är så personliga. Varför skulle någon annan sjunga om Strängens liv.

Det dröjde innan Chips Kiesbye, efter att ha fått klartecken från Strängens anhöriga, tog upp arbetet med skivan igen.

– Jag kände snabbt att han skulle ha velat att den kom ut. Men jag orkade helt enkelt inte ta tag i det direkt. Det tog ett år innan jag öppnade de där filerna igen, säger Chips Kiesbye och minns hur det var att åter höra Strängen.

– Det var lite märkligt först. Sen fick jag helt enkelt bara behandla det som ett vanligt jobb och tänka att han är inte här just nu.

Men ibland var det lättare sagt än gjort.

– Som låten till hans dotter Ingrid, då får man helt enkelt inte tänka så mycket, bara göra sitt jobb, säger Chips Kiesbye.

Att ta sig an en död artists musik ställer höga krav på en producent.

– Hans familj och släkt gav ansvaret till mig, om jag tyckte det var bra nog att släppas. Jag skulle absolut inte släppa något som han inte skulle ha velat var med, säger Chips Kiesbye.

En del låtar var färdiginspelade, andra inte.

– ”Bangatan” hade vi bara börjat på. Strängens grejor var klara så jag la dit det som fattades från bandet. Det var som att vi bara fortsatte, men utan honom, som att han inte var i studion den dagen, säger Chips Kiesbye.

Arbetet med att färdigställa ”Rock på svenska” väckte många minnen till liv.

– En låt hade jag inte så många sångtagningar på. Strängen frågade om vi inte skulle ta den en gång till, men vi hade inte så mycket tid så jag sa ”nej, vi gör något annat”. Nu tänker jag ”fan också, han kanske skulle ha fått sjunga en gång till”. Men man kan inte tänka så.

Och Strängens död har trots allt inte påverkat riktningen för arbetet med skivan.

– Nej, egentligen inte. Vi hade kommit så pass långt med de här låtarna. Det brukar alltid vara så att man löser lite efter hand, men här hade vi faktiskt gått igenom allt och hade en lång lista färdigskriven, säger Chips Kiesbye och fortsätter:

– Jag vet inte, men det känns nästan som att vi var förberedda på att han inte skulle vara med, på något konstigt sätt.

Resultatet är precis som albumtiteln säger: Rock på svenska.

– Vi pratade mycket om att det skulle vara tidlöst, att försöka att inte göra det så trendigt eller retro. Nästan som att de var live i studion. Även när det gäller hans sång släppte jag igenom saker som kanske inte var 100 procent tonrätt. Det viktiga var att det skulle kännas att det kom från hjärtat. Det känns som en man som står där och kör låten, inget konstlat.

Självutlämnande texter levererade med ett sound som för tankarna till 70- och 80-talets stora, som Thin Lizzy och AC/DC, men också Nationalteatern.

– På något sätt kändes det som att Strängen var född i fel tid. Han skulle ha varit född tidigare och spelat på 70-talet. Hela hans referensbibliotek och utseende var som plockat från -74 eller nå’t, säger Chips Kiesbye.

Nu är processen avslutad, skivan är släppt och har fått fina recensioner. ”En självutlämnande salut till rocken och ett känslosamt minne av en fallen gitarrhjälte”, som Sofia Bergström skriver i Aftonbladet.

– Det känns ändå skönt att det blev något av projektet. Det hade känts sorgligt om det bara hade hamnat i papperskorgen. Det har varit lite terapi för en själv också, så jag är glad att vi gjorde det, säger Chips Kiesbye.

Han sörjer dock det som aldrig blev.

– Jag tror, och det är lite sorgligt, att han hade det bästa framför sig. När han började sjunga på svenska hittade han sin nisch. Jag är rätt säker på att han hittade något där, hur han skulle gå vidare som musiker och låtskrivare. Det är tråkigt att vi bara får en liten försmak av det.

På torsdag ställer sig Chips Kiesbye tillsammans med Strängens band och Stefan Sundström, på Debaser strands scen, för att för första och sista gången spela skivan live. En slags releasefest fast utan huvudpersonen.

– Det blir en lite märklig kväll när alla utom artisten är där. Stefan Sundström ska sjunga, jag sa från början att jag kan inte sjunga någon av de här låtarna, det blir för nära. Men jag kan vara med och köra eller nå’t. Stefan Sundström är den enda jag kan tänka mig som kan göra det. Han hjälpte Strängen med texter ibland och blev lite av en läromästare när han skulle börja skriva på svenska.

Strängen må ha gått vidare, men som han själv konstaterat: Rocken é inte död.