Det var bättre förr, i alla fall annorlunda. Fredagskväll med André i radio, Söndagsklubben med Gaston på Snäck, de nya plattorna på Record News. I dag tar vi oss dit igen, till 90-talet.

André Lahovary med sitt ”nu drar vi igång inför helgen”-program i Radio Gotland, Gaston Bros med Micke Lyander bakom trummorna som drog tusentals personer till Snäck och Olle Leino i skivavdelningen ”Record News” på Expert som visste exakt vilken musik respektive kund gillade – detta var en betydelsefull treenighet när jag, ännu inte fyllda 30, flyttade till Gotland i tidigt 90-tal.

I dag är tiden en annan och allt detta är historia.

Artikelbild

André har lämnat radion sedan länge, är i dag lite konsult i nöjesbranschen och tillika rumänsk konsul på Gotland, Micke driver Sandkviestudion och spelar med Pugh Rogefeldt, Olle spelar skivor där hemma men har sedan tio år tjänst på Transportstyrelsen.

­– Skivbranschen lade ner sig själv, kan man säga. Jag valde att sluta, det går inte att konkurrera med gratis. Men personligen köper jag fortfarande cd-skivor, säger han.

Vi träffas i Sandkvie-studion i Visby. Här har grupper och artister som The Cardigans, The Ark, Tomas Ledin och Refused spelat in skivor. Den här gången är det helt andra legendarer som samlats för att prata och minnas.

Häng med nu på en sväng in i det förflutna. Det var så här det var.

André Lahovary halkade in i Radio Gotlands fredagstablå redan 1983. Han hade en bakgrund som DJ på klubben Bobadilla i Stockholm och sedan som popskribent på GA under pseudonymen ”Pops”.

Från början hette programmet ”Fredagsmixen” och var ohyggligt populärt bland de gotländska lyssnarna.

­– Det stack ut från resten av programmen, det var jag och Jocke Åstrand i början, vi spelade engelsk musik, gjorde intervjuer, busringde och hade roligt i studion, säger han.

I skiftet 80-90-tal bytte radioshowen namn till ”Fredagskväll med Andrè”, men fortsatte med samma tilltal. Signaturen skrevs av Janne Bertholdsson som tillsammans med Di Sma spelade in den i Öja-studion: Hela veckan lång har jag stått vid en svarv, nu vill jag ta en öl och få mig ett garv.

­– Syftet var underhållning med ungdomsinriktning mellan fem och sju på fredagarna. Vet du, säger André, i 22 års tid körde jag radio på fredagskvällarna.

Parallellt med radiomakandet var André konsertarrangör och DJ, bland annat på Disco Space på Kneippbyn där samarbetet med Gaston började, vi ska komma till det.

Detta hade givit honom ett stort kontaktnät bland den yppersta artist-eliten, vilket vi radiolyssnare också fick ta del av. Det är en av de saker jag minns mest med programmet, alla artistintervjuer!

­– Jag kände ju alla, jag ringde upp och bad dem vara med. De sa alltid ja, även om de inte var aktuella med någon skiva. Det kunde vara Uggla, det kunde vara Rickfors eller The Boppers eller...

...Ulf Lundell. Han spelade väl upp några nya låtar en gång?

­– Just det, han var med många gånger, en gång kom han till studion med en kassett med outgivna låtar, en duett med Plura och några till. ”Får jag verkligen spela det här” sa jag. Det fick jag. Radio på Gotland, då var det inte så strikt!

Än i dag träffar André folk som pratar om programmen, de som inte sällan hade högre lyssning än ”Metropol” med Niklas Levy och Ingvar Storm som under 80-talet skapade fredagsstämning i P3.

Jag är en av dem som minns, med glädje och ett visst mått saknad. Hitflyttad från fastlandet kom allt plötsligt så nära, bara några hundra meter från där jag bodde sändes ett nöjesprogram som talade till mig. Det var stort.

Sedemera hade jag nöjet att vid några tillfällen själv vara inbjuden gäst, det var naturligtvis ännu större.

...och i sin skivaffär på Östercentrum stod Olle Leino och sålde skivor mitt i en brytningstid, LP höll på att bli CD medan kassetten ännu fanns som gångbart format. Vi återkommer till honom.

Disco Space, ja, nöjesbastionen på Kneippbyn i tidigt 80-tal. André vände plattor och tog dit soloartister som spelade live, ofta med Gaston Bros som kompband. Så kom deras mångåriga samarbete att starta.

Flera år senare...mycket historieskrivning här i dag även om en del exakta årtal svajar en aning, vi har överseendet med det. Flera år senare alltså, 1989, startade André Söndagsklubben på Snäck.

Han hade som nöjesansvarig kört After beach några år med alla möjliga band på utomhusscenen, bland annat just Gaston. Micke Lyander satt vid trummorna:

­– Vi skulle bli ett originalband med egna låtar, för oss var det ett sätt att få in lite stålar. Men ingen brydde sig om vårt eget, samtidigt märkte vi efter hand att vi hade underhållningen i oss, framför allt brorsan.

Brorsan heter Johan, är yrkesmusiker baserad i Stockholm och uppträdde inte sällan under Gaston-åren med ett halssmycke i form av ett stekt ägg.

Det var Johan som stod för sången, han kunde även konsten att domptera en publik, den trögaste publiken var den roligaste, med små subtila medel kunde bandet bygga en galen stämning även bland dem som var mest blassé.

I övrigt bestod bandet av Roger Gustafsson på gitarr och Stefan Olsson på bas.

Gaston byggde långsamt, plockade först det bästa från lokala kolleger som Smaklösa och Di Sma, sedan av blandningen av gästartister som Lasse Berghagen, Harry Brandelius, Carola och Bosse ”Nygammalt” Larsson, Orup, högt och lågt men alltid med kärlek.

Till slut hade de en show och en publik som var större än det mesta.

­– Stefan och jag drev PA-kompaniet då så där hade vi all utrustning, Danne Persson skötte ljuset. ”Hur mycket vill ni ha?” frågade han. Hur mycket satan som helst! Folk trodde det var Bryan Adams som skulle lira!

Mot slutet var allt så maxat att det blev okontrollerbart, 3000, kanske 4000 i publiken i den amifiteater där alla kunde ha ögonkontakt med alla, vissa stod på taket för att se.

...och dessutom 300 gästpass till efterfesten i logen, all inclusive.

­– Alla var där, det var galet, även de rockers som hatade coverband kom dit för brudarna var där och spriten var gratis, minns Micke.

...been there, got pissed...

Så pågick det, under hela somrarna i flera år. Och inte nog med det, bandet blev anlitat i hela riket, 200 gig om året, ”Centerfold” och ”Varning på stan”, det var en show som aldrig tog slut.

Varför blev det så stort, Micke?

­– För att vi var så noga med allt, kläder, färgen på strumporna, låtvalet. Och framför allt var vi musiker, vi repade jämt och kunde konsten att koppla låtar till en helhet, vi kunde bryta mitt i en rocklåt för att köra några takter vals, allt för dynamiken och kontakten med publiken.

Men samtidigt var det inte så noga, mycket skedde på uppstuds, för hårda ramar kväver spontaniteten.

Gaston sade upp sig i rutan. De hade 1993 anlitats som husband i ”Direkt från Berns” i Tv4 med Annika Jankell och Anders Lundin, men lade av mitt under säsongen. En era var över, orken var slut.

­– De gjorde en grej av det, att vi slutade, men vi orkade inte mer. Det var för allsidig kost, jag menar både jag och brorsan är jazz och r’n’b-snubbar innerst inne.

...så Micke åkte hem och gjorde en skiva med tonsatta Gustaf Larsson-dikter, brorsan ägnade sig åt Jan Johansson-jazz, Stefan ställde undan basen och blev helhjärtad bas för PA-kompaniet och Roger satte sig vid sin pedalsteel vilket så småningom gjorde honom till kapellmästare i Jill Johnsons band.

Men med tiden kom så mycket påtryckningar att de faktiskt körde ett par år till, då med en ny basist, Johan Dereborn. Än i dag förekommer inviter om att bandet ska återuppstå. Det skulle då ge en rejäl hacka, men än så länge har det inte blivit napp.

Får jag flika in en sak, säger André. Och berättar hur han fick fart på Söndagsklubben. Något behövde göras, bara 30, 40 pers kom. Så han tryckte upp 4000 VIP-kort och delade ut till personalen i de butiker där han fick lov att sätta upp affischer, låtsandes att de var särskilt utvalda. När söndagen kom var VIP-kön hundra meter lång.

Skivförsäljningen i Sverige peakade under andra halvan av 90-talet, 1995 var CD-skivan årets julklapp. Den som frågar efter en skivaffär i dag blir hänvisad till bygghandeln där spånskivor säljs. Olle Leino headhuntades till skivdisken sommaren 1989 av Micke Juniwik som då drev ”Musikbaren” på Adelsgatan. Ett par år senare lades den ner, istället etablerades ”Record News” i Expertbutiken på Öster.

Det var här Visbys alla musikintresserade samlades, lyssnade på nya plattor och pratade bort en stund.

­– Det fanns en stadig krets som alltid kom in, ”har det kommit något bra?”, då gällde det att vara påläst.

Och det var du, jag minns att du alltid visste vilken typ av musik jag letade efter.

­– Jo, det blev ju så, man lärde sig efter hand. Vi, det var Lennart Ahlqvist och jag, lyssnade väl inte på allt, men man läste recensioner och skivbolagens utskick tillräckligt för att ha koll.

Gastons svarta skiva sålde bra, minns han. Och Latin Quarter, ett band få hört talas om men som personalen gillade och därför spelade ofta vilket innebar att den sålde mer i den butiken än i övriga landet sammanlagt!

De försökte göra happenings, de fick Ulf Lundell att signera skivor, en annan gång satte de in en annons om ett nytt Springsteen-släpp, ”April fools day”, i samma veva som syskonplattorna ”Human touch” och ”Lucky town” gavs ut 1992. Det var bara det att det var just första april.

­– Det var några stycken som gick på det, det fick lite godis som plåster på såren.

Hur är det som skivhandlare, blev du sur när någon köpte ”dålig” musik?

­– Haha, nja, det kan jag väl inte säga. Det är svårt att få någon som gillar tuggummipop att köpa en country. Men det var alltid roligare att puffa för lite udda plattor än Absolute Music, de sålde sig själva.

Saknar du skivaffären i dag?

– På sätt och vis, det är en del av mitt liv. Musik betyder fortfarande mycket, jag går på konserter, är med i Popgiss och köper faktiskt CD-skivor.