”Bilder kan fånga det som sägs – eller det som aldrig blev sagt.” Så inleder Karl Melander den fotobok som släpptes i mitten av juni i år. Han skriver om hur den fotografiska bilden kan förmedla något outtalat; genom att avläsa kroppsspråket är det möjligt att ta del av en annan berättelse än den som förmedlas av de talade orden. Reinfeldts allvarliga uttryck mellan två tal eller Stefan Löfvens leende när han kramar om en tant täcker aspekter som ofta utelämnas i nyhetstexten.

Bildens ögonblick förevigas och bevaras till eftervärlden. När Gudrun Schyman 2010 brände sedlar för att påvisa löneskillnaden mellan män och kvinnor skapade hon samtidigt en bild som etsat sig fast i det kollektiva minne som nyhetsbilderna är en del av. Bilderna formar historien. Men den pågående verkligheten inverkar också på de fixerade, historiska bilderna: Vilken innebörd hade vi exempelvis lagt i bilderna på Olof Palme om han inte hade mördats, utan istället stillsamt gått i pension och bosatt sig på Fårö?

Den fotografiska nyhetsbilden tillskrivs ofta en förmåga att förmedla sanning. Var finns då sanningen när bilderna regisseras av någon annan? Men, Almedalsveckans spektakel genereras inte enbart av politikerna själva; medierna närmast tävlar i att skapa format som lockar till läsning. För tidningen Land fotograferade Karl Melander partiledarna ihop med ett mjukisdjur som skulle symbolisera dem, och Expressens getingmaskotar förekommer flitigt i det bildmaterial som lämnar Almedalen. Det handlar om att sticka ut, att få uppmärksamhet.

Men i Almedalen har varje handling som fångas på bild betydelse. Bilden på Lars Ohly som avslappnat ligger utsträckt i gräset säger lika mycket som den sedelbrännande Schyman.

Pressbilder är i många fall beroende av den text de hör samman med, liksom texten är beroende av bilderna. Men med tiden frigör sig bilderna från det historiska ”nu” som de tillkommit i och får eget liv. Detta gäller särskilt när de samverkar med ett kollektivt minne som andra bilder, andra texter och andra berättelser är en del av. Det handlar om vilken genklang bilderna väcker hos betraktaren, vilka associationer som väcks till liv. För mig är Palme, Fälldin och Bo Hammar historia. Schyman, Jimmie Åkesson och Göran Persson kan jag däremot koppla till en pågående samhällsutveckling som jag är en del av. De bilder som jag själv kan relatera till blir starkare; ju fler medierade eller personliga minnen som väcks till liv, desto mer betyder bilden.

Nyhetsbilden är alltid ett samspel med omgivande bilder, texter och berättelser. En liten detalj – som Anders Borgs hästsvans – väcker andra bilder till liv. Genom den blir tanken om ”de nya Moderaterna” synlig. Bilderna samspelar också med våra attityder och föreställningar om partierna och partiledarna. Den rörelse som förmedlas i bilden på Jimmie Åkesson omgiven av den närmsta staben ger känslan av en hungrig vargflock som cirklar kring sin ledare i väntan på direktiv.

Den fotografiska bilden är ett speciellt medium. Det är starkt kopplat till minnesskapande och historieskrivning och genom fotografier kan vi ta del av händelser som vi själva inte upplevt och skapa våra egna minnen kring dem. Det här är en bok som växer; ju fler gånger man bläddrar i den och ju mer välbekanta bilderna blir desto mer betyder de. Melanders bok är en betydelsefull påminnelse om den fotografiska bildens relevans i ett föränderligt samhälle.