På dessa sidor har åtskilligt skrivits om musikåret 2017. ”Det bästa på länge” hävdade jag senast i går och exemplifierade med Pascal, Riddarna och I.B. Sundström, som alla släppte nytt under de gångna tolv månaderna. Om man söker på namnet Daggan Stamenkovic i GT:s arkiv blir det betydligt färre träffar.

Det är inte rättvist – få har bidragit lika mycket som han till att hålla den gotländska musiken vid liv.

Samtliga av artisterna ovan ges ut på Novoton, det skivbolag som Daggan Stamenkovic driver på fritiden från sin villa i När. En annan sak som kan vara värd att veta angående Daggan: Han gillar att snacka.

Artikelbild

| Skinka till kattvakten.

Men när GT knackade på oanmälda runt tioblecket förra fredagen hade kulturpristagaren osedvanligt svårt att hitta orden.

Hörru Daggan. Du har ju ett bra öga för form och layout sägs det. Du kan väl ta en titt den här saken som vi knåpat ihop på redaktionen, säger jag utan vidare uppvärmning och överlämnar diplomet.

Han stirrar på det inramade dokumentet ett ögonblick, mållös.

Ja, vad säger du? Om innehållet, menar jag.

Artikelbild

| GT överraskade Daggan hemma i När för en vecka sedan.

– Ja.

Ja?

– Ja ...

Först när kameran kommer fram bryts förtrollningen.

– Nej för f-an. Inga bilder! Jag ser ju ut som h-vete i håret, men stig på, säger Daggan Stamenkovic, som genast försvinner in på toaletten för att fixa till frisyren.

Den här intervjun gjordes alltså i hemlighet för en vecka sedan – tidigare än planerat, för Daggan och hans sambo Mari firar jul och nyår i Kapstaden i år.

När jag kliver in i hans kök och noterar en julskinka i ugnen blir jag förbryllad: Varför ödsla tid på julmat om man ändå ska åka bort? Under samtalets gång får jag svar på den frågan – men vi drar ut lite på det.

Nykammad slår sig Daggan ned vid köksbordet.

– Jag blev förvånad, minst sagt, när ni kom. Jag kände ju till kulturpriset sedan tidigare, men jag är inte sån att jag tänker i de banorna.

Att ställa fler frågor om hur det känns visar sig vara lönlöst: Daggan Stamenkovic lyckas aldrig riktigt smälta överraskningen under den timme vi tillbringar tillsammans i När.

När vi frågar om omständigheterna som gjorde att han drog igång Novoton för snart 14 år sedan är Daggan på bekant mark igen.

– Jag hade nyligen lagt ned ett annat skivbolag då och kände att nej, det här ingenting jag ska hålla på med längre.  2004 var det som allra deppigast i musikbranschen. Skivförsäljningen sjönk och det digitala hade inte tagit fart än. Så en dag såg jag Antennas (det gotländska bandet som först gick under namnet Novak, reds anm) live och tyckte bara att jäklar vad bra det här är. Jag kan väl vara lite manager åt dem, tänkte jag. Men inget skivbolag vågade satsa på dem. Då blev jag förbannad. Musiken har varit en oerhört viktig del av mitt liv. Att musiker inte ska få ersättning för sitt jobb längre, det är ju bara för j-vligt. Då får vi göra det själva, och det var så Novoton föddes.

Flera Gotlandsband är knutna till hans bolag. Dock har det aldrig varit ett uttalat mål att Novoton ska vara ett gotländskt skivbolag.

– Ja, nej – man kollar ju alltid där man är, och jag råkar bo på Gotland.

Hur mår egentligen musikscenen på ön?

– Det är allmänt känt, men återväxten hade kunnat vara bättre. Jag minns hur det var förut när Rockförvaltningen (insomnad kulturförening som arrangerade konserter på ön, reds anm) och replokalsklustret på slakthustomten ännu fanns. Det är något som hade behövts i dag. Visst, vilken ladugård eller lada som helst kan användas som replokal. Det som var så bra med replokals-klustret var att flera band repade vägg i vägg. På så sätt kom man i kontakt med varandra, man kunde byta erfarenheter och tipsa varandra.

Av alla gotländska band han arbetat med finns det ett som har en särskild plats i hans hjärta: garagerock-trion Pascal, som rönt otippat stora framgångar med sitt skeva skrammelsound.

– Jag minns en av deras första spelningar. Jag kanske var lite för full den kvällen, men så fort jag hörde dem, så fort jag såg Mimmi bakom trumsetet, då kände jag att det här måste vi spela in – det kvittar om vi inte säljer en enda skiva, det måste ut. Det är egentligen det som Novoton går ut på. Genrer är inte så viktigt, men jag måste gilla musiken till 100 procent. Allt arbete med skivbolaget sker på min fritid, och jag tar inte ut lön. Därför vill jag inte slösa min tid på något som jag inte tycker om, säger Daggan.

Av samma skäl jobbar Daggan inte ”med idioter”.

– Musiken kan vara riktigt bra, men om vi inte klickar socialt så är det ingen bra idé att gå vidare. Umgänget med banden är faktiskt minst lika viktigt för mig. Extra kul är det när de hittar varandra genom skivbolaget och blir vänner.

Det låter lite som replokalsklustret du beskrev tidigare.

– Javisst. Jag ser oss som en stor familj, Novotonfamiljen.

När Daggan säger det sista nickar jag artigt, men tänker samtidigt inombords: Jaja. Den där familjevisan har jag hört många gånger förut. Och skinkan i ugnen – vad är egentligen grejen med den?

– Den ska kattvakten ha, säger han till slut.

Någon granne, antar jag tyst för mig själv.

– Manuela ...

Manuela? Manuela de Gouveia i Pascal? Är det hon som ska ha skinkan?

– Jo. Hon är här en hel del. Nu bygger vi dessutom ett litet hus här bredvid så att hon kan komma hit ännu oftare. Jag och Mari har ju inga egna barn ...

Tji fick jag. För första gången i mitt yrkesliv förefaller familjeliknelsen vara motiverad.

– Men ibland är det svårt att vara objektiv när man har ett så nära förhållande till musikerna. ”Är det här bra?” undrar de alltid när de spelar något nytt för första gången. ”Ja, det är skitbra”, säger jag, precis som en stolt förälder – men vad vet jag?

När skinkan avhandlats är det lika bra att ställa den andra frågan som jag grubblat över den senaste timmen vid köksbordet, där Daggan tidningar ligger i travar.

Nu måste du väl ändå inse att du prenumererar på fel lokaltidning. Inte dags att byta?

– Jo, det är väl på tiden ...

Utöver diplomet får mottagaren av GT:s kulturpris en prissumma på 10 000 kronor. Det motsvarar ungefär fyra årsprenumerationer.