Ett minne möter honom här på stenstranden vid Hammars på Fårös sydöstra udde. På verandan intill huset sitter Ingmar Bergman på sin stol och spejar ut mot horisonten. Det är som om tiden plötsligt lösts upp, som om olika ögonblick eller scener – åtskilda i tid men inte i rum – sammanstrålar här, denna grådisiga eftermiddag i december.

En första scen: en blåsig aprildag 1960 kommer en 40-årig Bergman hit för första gången i sökandet efter en inspelningsplats för ”Såsom i en spegel”. Han vill egentligen spela in den på Orkneyöarna utanför Skottland, men filmbolaget anser att det blir för dyrt. En omedelbar hemkänsla infinner sig i det karga landskapet med vindpinade träd, ängar och stränder, där ljuset reflekteras i den vita kalkstenen vid strandkanten.

En andra scen: En sommardag i början av 2000-talet tar en gammal man sin dagliga morgonpromenad längs stranden, innan han går in i huset och rutinmässigt återupptar manusarbetet till den film som ska bli hans sista, ”Saraband”, en fristående fortsättning på hans tv-serie ”Scener ur ett äktenskap” från 1973.

Artikelbild

En tredje scen, den som jag betraktar i detta nu: Arne Carlsson går över samma stenar framför kameran, med ögon som tåras av vintervinden och stundens allvar. Han har inte varit här sedan 2003, fyra år innan regissören gick ur tiden 89 år gammal. Drygt ett decennium har förflutit och kanske rymmer ögonblicket även minnen från dessa år av saknad när han styr stegen tillbaka till bilen som står parkerad på den smala skogsvägen.

– Det känns väldigt konstigt att komma tillbaka hit nu. Förr om åren var jag här dagligen och planerade filmarbetet, säger han.

På väg till Arne Carlssons hem vid Sudersand kör vi förbi kyrkan och kyrkogården, där Ingmar vilar intill sin hustru Ingrid Bergman.

– Under inspelningen av ”Fårödokument 79”, som jag filmade, var det en äldre man som dog. ”Den där begravningen vill jag också vara med om”, sa Bergman till mig. När det var dags gick Fåröborna ut till graven och sänkte kistan, människor som han jobbat med och litade på, berättar Arne.

Artikelbild

Den starka relationen som uppstod mellan Ingmar Bergman och Fårös landskap och dess invånare är vida känd. Regissörens möten med Fåröborna; fiskare, småjordbrukare och skolbarn, dokumenterades i två filmer: ”Fårödokument 1969 och 1979”, som visades på tv. Här tar Bergman ställning för Fåröborna och för folk i glesbygd. Det var många Fåröbor som engagerades under filminspelningarna, såsom snickare och statister. När turister frågade dem var Bergman bodde så pekade de åt fel håll eller gjorde en svepande rörelse som ledde överallt och ingenstans. Det fanns en förtrolighet och respekt mellan Bergman och Fåröborna, som visste att han ville ha lugn och ro.

Arne Carlsson är född i Bunge och flyttade till Fårö 1958, när han var 13 år. Hans pappa, som var busschaufför, fick hyra ett rum i ett hus vid Sudersand då han körde kvällens sista tur. Det var när han fick erbjudande om att köpa huset som familjen bestämde sig för att flytta till Fårö permanent. Några år senare gick Arne ut till sjöss på en av Gotlandsbolagets lastbåtar som tog honom till Europas hamnar.

Artikelbild

– Det var närheten till havet, nyfikenheten och drömmen om äventyret som fick mig att mönstra på. Som tonåring kände jag mig låst här och eftersom jag inte hade någon egen bil var det enda sättet att ta sig ut i världen med båt, säger han med ett leende när han parkerar bilen på uppfarten till huset vid Sudersand. Idag driver hans syster och hennes son en restaurang i barndomshemmet och Arnes två söner har varsitt sommarhus på tomten.

När han kom tillbaka till Gotland efter tiden till sjöss började han köra buss som sin far. Det var tack vare att han hade buss- och lastbilskörkort som han fick transportera utrustning till olika inspelningsplatser under inspelningen av Ingmar Bergmans film ”Skammen” på Fårö. Samma år stod Bergmans hus färdigbyggt vid Hammars.

Artikelbild

– Bergman ville anställa en kille på plats som kunde lite av varje, en som gjorde rent swimmingpoolen och hämtade folk vid flyget, berättar Arne Carlsson och fortsätter:

– När han fick se ett par stillbilder som jag tagit på egen hand uppmuntrade han mig att ta fler. När ”Viskningar och rop” spelades in 1972 fick jag låna en Super 8-kamera av honom.

Artikelbild

Vi slår oss ner i köket och tinar upp oss med nybryggt kaffe. Han visar bilder från inspelningen av ”Skammen” och ”Fanny och Alexander” – på den senare syns han själv bland skådespelarna med kameran i högsta hugg.

– Bergman hade lärt sig av Charlie Chaplin att om man tror på sig själv så ska man dokumentera sig själv. Så gjorde Chaplin och han ville göra likadant. Därför fick jag dokumentera hans filminspelningar med stillbilder. Han släppte inte in journalister i studion, utan skickade in mig istället. Han ville ha full kontroll över allt, han skulle godkänna både stillbilder och rörlig bild och var alltid med i redigeringsarbetet.

Artikelbild

När den första filmen ”Fårödokument” spelades in 1968 var Arne Carlsson assistent till fotografen Sven Nykvist, som blev hans mentor.

– Vid ett tillfälle satt vi och väntade på fårfödslar i två dygn. Vi drack choklad och åt mackor i en husvagn medan han berättade om sitt liv, om föräldrarna som var missionärer i Afrika och om hur Fårös landskap påminde honom om det afrikanska. Han var lugn, sansad och vänlig. Han kunde säga: ”Nu gör du lite galet, du ska göra så här istället.” Jag lärde mig allt av honom, säger han.

Artikelbild

| Fårö. Hemma vid köksbordet på Fårö berättar Arne Carlsson om minnen från Bergmans filminspelningar medan han bläddrar i fotobiografin ”Regi Bergman”, sammanställd av fotografen Bengt Wanselius och den engelske filmjournalisten Paul Duncan.

Arnes bästa minne från åren med filminspelningarna är team-känslan, hur de levde inpå varandra och hade förtroende för varandra. Han undervisar i filmhistoria på Kustateljén i Fårösund, den filmstudio som han var initiativtagare till 2001 och som idag även inrymmer en filmutbildning.

– Bergman kom dit regelbundet och tyckte att det var spännande. Han var sugen på att spela in sin sista film ”Saraband” i den, men SVT övertalade honom att spela in den i studiohuset i Stockholm, berättar han.

Artikelbild

| Arne Carlsson, som inte varit på stenstranden nedanför Ingmar Bergmans hus vid Hammars sedan många år tillbaka, blir berörd av alla minnen som möter honom här.

I Filmhuset i Stockholm gjordes ofta två filmer samtidigt i olika studios. Bergmans team gick hem klockan 17, medan det andra teamet i studion intill kunde komma igång först då, på grund av att en regissör var sen eller inte hade förberett sig, berättar Arne Carlsson.

– Du förstår hur mycket det kostade! Det har jag försökt att pränta in i de unga filmarna som har gått utbildningen i Fårösund. Alla är beroende av varandra under en filminspelning. Alla har sin del i det stora hela, säger han och tillägger:

Artikelbild

| Ingmar Bergman och Marie Nyreröd.

– När Bergman gick hem på kvällen, gick han in i manuset. Han gjorde enkla skisser, som visade var kameran skulle stå och hur skådespelarna skulle förflytta sig. Allt var förberett när han kom till studion följande dag.

Ingmar Bergman ställde höga krav på sig själv, liksom på sina medarbetare.

– Det var ytterst viktigt med rutiner och detaljer, allt från att lunchäggen skulle kokas i prick 4 ½ minuter till den exakta kameravinkeln. Hela dagen var inrutad.

Han minns ett tillfälle när han just börjat arbeta med Bergman i slutet av 60-talet. Arne skulle hämta honom och Sven Nykvist på Visby flygplats.

– Jag hade lämnat in hans bil på verkstan tidigare i veckan, men de hade beställt hem fel reservdelar till motorn, så den gick inte att få igång. Då fick jag låna en likadan bil, en liten Peugeot i samma årsmodell, säger han.

Arne åkte till flygplatsen och möttes direkt av misstro.

– Det första Bergman sa var: ”Var f-n är min bil?” Jag svarade att den inte hunnit bli färdig på verkstan och då sa han: ”Du kan ta den här biljäveln och dra åt helvete”. Då fick jag nog. ”Nu skiter jag i det här, jag ska inte jobba med dig längre”, så sa jag.

– Det där glömde aldrig Sven Nykvist. Han påminde mig ofta: ”Kommer du ihåg när du skällde på Bergman. Han blev så förbannad, men sedan skrattade han i bilen hela vägen till Fårö.”

1981 åkte Arne och hans fru Britt till Florida och hälsade på Arnes faster. De tog in på hotell och besökte fastern, som bad dem komma tillbaka några dagar senare. Hon hade då bjudit hem vänner som ville träffa honom.

– När jag gick in i trädgården stod det hundra personer där och väntade. När de kom fram och skulle ta på mig för att jag jobbat med Bergman förstod jag hur stor han var ute i världen.

På Fårö fick Ingmar Bergman vara i fred. Här var han mer en vanlig människa, som man kunde möta i kioskkön när han skulle köpa kvällstidningen, än en oåtkomlig stjärnregissör, framhåller Arne Carlsson.

– När jag hade varit hemma över helgen och vi sågs på måndag morgon i Stockholm, frågade han mig alltid vad det var för väder på Fårö och om det hade hänt något kul där.