Kan du nämna några märken du jobbat för?

– Filippa K, H&M, Acne Studios, Cheap Monday och Plaza Magazine.

Varför blev du modell?

Artikelbild

– Det var egentligen inget val. Utan jag blev "scoutad", eller upptäckt, när jag var 17 år och jobbade på McDonalds i Visby. Så under vecka 29 kom det fram en kvinna till mig och frågade hur lång jag var från ingenstans. Jättekonstigt tänkte jag. Sedan frågade hon om jag funderat på att bli modell. Men jag har aldrig tyckt om att vara framför kameran, så jag sa "nej inte direkt". Ett år senare hörde hon av sig igen och frågade om jag inte skulle testa modellyrket iallafall. Jag följde med till Stockholm, där jag nu bor, och fick besöka flera agenturer och skrev på för Stockholmsgruppen samma dag.

Hur är det att jobba som modell?

– Det är kul! Jag reser mycket, träffar mycket bra människor och sen älskar jag mode. Men jag började i Paris, vilket jag inte skulle ha gjort. Det är det värsta stället man kan jobba på.

Varför var Paris så illa?

Artikelbild

| Cecilia är uppväxt på Hemse, men är nu bofast i Stockholm.

– Dom är väldigt hårda och Frankrike tror sig vara bäst på allting, haha. Men det var kul, en experince, och efteråt var jag redo för vad som helst.

Några år senare flyttade du till Los Angeles, kan du berätta mer?

Artikelbild

| Innan modellkarriären, så har Cecilia aldrig gillat att vara framför kameran. Nu är det hennes jobb.

Första gången var jag där i tre månader och det gick väldigt bra. Åkte dit själv, men har alltid vågat göra saker på egen hand. Jag älskar LA, så dit har jag åkt tillbaka flera gånger. New York är inte riktigt min grej, för instängt och jag gillar inte människorna. Jag gillar att känna mig fri. Det var ett tufft arbetsklimat, så dit åkte jag inte tillbaka.

Hur ser modeindustrin ut i USA?

– Min upplevelse har varit väldigt bra. Jag har alltid varit smal, så det är inget dom piskat på mig för. I Stockholm är tonen snällare, till skillnad från USA där det är betydligt hårdare. Så det är höga krav. Men jag tar inte åt mig, då jag känner mig själv väldigt bra. Rekommenderar andra att testa, om man vill. Modefolk är ganska likadana, vissa är hårdare än andra, men alla är väldigt trevliga. De är kreativa och bra att jobba med, jag har väldigt roligt på jobbet. Men det är mycket smygrasism. Får mycket klagomål på mitt hår och måste jobba dubbelt så hårt som mina vita kollegor.

Vilka utmaningar?

– Jag gillar inte castings, alltså innan man får ett jobb. Då visar man upp sig och blir bedömd, vilket inte är så kul. Klimatet mellan de andra modellerna, är lite "taggarna utåt", så många jag möter skulle jag inte hänga med annars.

Du har aldrig gillat att vara framför kameran, hur kommer det sig?

– Nej, haha. Det finns typ inga bilder på mig från högstadiet. Jag gömde mig direkt. Kan bero på att jag växt upp som svart kvinna i ett vitt samhälle. Tänkte aldrig på mig själv som en som såg bra ut. Modellyrket har byggt upp mig och fått mig att inse mitt värde. Jag har fått bättre självförtroende.

Uppväxten på Gotland, vad har den gett dig?

– Jag har inte reflekterat över det, mer än att jag älskat att växa upp på Gotland. Mina föräldrar har varit väldigt stöttande, även om mitt yrkesval inte var det självklara. Lite mycket rasism ibland, men det är det ju överallt.

Har du några mål?

– Målet just nu är att jag ska börja syssla mer med musik. Producerar mycket på datorn och ska börja utnyttja mina kontakter för det.

Har du några tips till blivande modeller?

– Det är farligt att ha det som en dröm, för då går man in för hårt. Det tar tid att bygga en karriär och kan ta hårt på de som inte lyckas direkt. Man måste tro på sig själv och inte ta kraven för seriöst. Egentligen handlar det inte om en själv, utan kraven är det någon annan som har bestämt.

Vad ska du göra nu?

– Nu ska jag och mamma till min mormor och morfar. Vi ska bo över i en stuga på deras tomt.