Lotta Grut, bekant som dramatiker i teatersällskapet Unga Roma, håller upp två slutna nävar i rak linje från bordet där denna intervju görs. Gesten ska illustrera två motsatta förhållningssätt till scenkonsten.
– Å ena sidan har vi teatern som ren estetisk upplevelse, å andra sidan teatern som en röst i samhällsdebatten. Det förra anses vara finare än det senare, vilket är fånigt. Den som försöker sig på samhällstillvänd teater blir dock lätt missmodig. Vi vill så gärna skapa en arena för debatt, men handen på hjärtat: Hur mycket samtal blir det egentligen efter teaterföreställningar, frågar sig Lotta Grut.
Utläggningen kan tyckas teoretisk, men dramatikerns slutna nävar fångar vad Unga Roma sysslar med nu för tiden. Sedan december turnerar sällskapet med "Fångad i ett nätverk", en klassrumsföreställning om ungas utsatthet och sexualbrott på nätet. På torsdag spelas den för allmänheten i Rådhuset på Visborg, och efter det följer ett panelsamtal med en rad inbjudna experter.
Idén bakom "Fångad i ett nätverk" kom till Lotta Grut under arbetet med Unga Roma-pjäsen "Puckad kärlek".
– Det finns en scen i "Puckad kärlek" där en kille utövar påtryckningar på en tjej. Hur tusan gestaltar man det, tänkte jag. Killen kan ta fram en telefon och hota att lägga ut nakenbilder på henne, slog det mig. För mig var detta ett sätt att föra handlingen framåt, jag tänkte inte så mycket på implikationerna, berättar Lotta Grut.
När "Puckad kärlek" spelades för en grupp unga reagerade inte publiken som textförfattaren hade förväntat sig.
– Just i den scenen kunde man höra en nål falla till marken. Efteråt lät det på det ungdomarna som om detta – en scen som jag skrev som en bisats – var kärnan i hela föreställningen. Jag förstod att de kände igen killens beteende – och det var då jag bestämde mig för att skriva "Fångad i ett nätverk".
Visst kan teatern engagera och ge upphov till svåra samtal, insåg Lotta Grut. Men då måste man våga sig ut på mark som kan kännas skrämmande. Och framför allt måste man göra som Sokrates och erkänna att man inget vet.
– Jag gjorde mycket research inför den här pjäsen. Man undrar ju varför barn inte pratar mer med vuxna om vad som sker på nätet. Ett vanligt svar i forskningen är att barnen upplever att de vuxna är för dåligt insatta i problematiken med sociala medier – de förstår helt enkelt inte vad det här är och vad det får för konsekvenser.
Torsdagens temakväll är ett försök att skapa förståelse och överbrygga avståndet mellan generationerna. Teatern måste faktiskt inte vara två slutna nävar, betonar dramatikern. Längre fram i intervjun möts hennes händer i en annan gest, där höger och vänster, estetik och etik, blir ett. Kanske förenas de i en bön: Gud, låt mötet bli lyckat.
– Alltsammans känns lite nervöst just nu, faktiskt. Det kommer att vara flera experter där – åklagare, poliser, jurister. Och så jag och min lilla pjäs. Men jag börjar inse att jag måste släppa de där tankarna. Min dotter sa något förståndigt en gång i tiden. Det var under flyktingkrisen 2015, när det var som gräsligast och alla undrade "vad kan jag göra?". "Jag gör det jag kan", sa hon. Hon har en second hand-affär, så i hennes fall var det att samla in kläder. I mitt fall är det att göra teater. Jag sitter inte på några färdiga svar; det enda jag kan hoppas är att detta väcker samtalet till liv.
