Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl. Så brukar somliga förklara bort förluster och nederlag.
Skitsnack, säger jag.
Det borde stå: Det viktigaste är att vinna och att kämpa väl.
Jag har aldrig förstått folk som ställer upp i tävlingar utan att göra sitt yttersta utifrån sina förutsättningar. I så fall är det ju ingen tävling, då är det samkväm.
Jag hatar nämligen att förlora.
Jag skulle kunna sätta punkt där och låta den meningen bara stå för sig själv som ett slags monument över mitt liv.
Men så här är det: Det finns väldigt få saker jag pysslar med bara på skoj. Samkväm är för förlorare.
Ibland koketterar jag med att jag inte har någon bollkänsla, och att min fotbollstränare en gång sade till mig att jag har två stödjeben.
Men jag vill inte vinna mindre bara för det. I torsdags tappade mitt Kappelshamn en tvåmålsledning mot Hansa/Hoburg i fotbollens division 5. Jag låg vaken på natten och grämde mig över att vi inte klarade av att stänga matchen. Varför fortsatte vi med 4-4-2? Varför gick vi inte ned på 4-5-1?
Fånigt tycker vissa, division 5 är ändå bara några felpass bort från korpfotboll.
Men det var match. Det var tävling. Och tävlingar är till för att vinna.
I lördags seglade jag allmogebåt i Katthammarsvik och blev frånseglad med halva Östersjön. Nu pratar vi kulturbåtar här, gamla gotländska fiskebåtar som seglas under ordnade och (oftast) gemytliga former.
Men det är också tävling.
Att få stryk med några sjömil är inte acceptabelt, och på den långa vägen hem från Östergarn skissade jag på några olika scenarion där ett var att helt enkelt gräva ned båten i trädgården och göra sandlåda av den till ungarna.
Man kan ju undra hur division 5-fotboll eller kulturbåtar kan vara på liv och död, men för mig har aldrig nivån på det jag tävlar i varit avgörande. Korpfotboll, kubb, eller karaoke, om man tävlar gör man sitt bästa annars kan man strunta i det.
Detta leder också till att jag är selektiv i vad jag ställer upp på. Jag ger mig sällan in i något där jag är slagen på förhand, som karaoke till exempel. Men där grumlas emellanåt mitt omdöme av yttre faktorer som till exempel starköl och Fernet.
Vanligtvis brukar jag kunna släppa förluster när jag väl ställts inför fullbordat fiasko, jag är inte den som sitter och grinar i omklädningsrummet. Men lördagens segling sätter onekligen saken i ett annat ljus, för mot den nya tjusiga lilla båten Ester (den är 100 år gammal på pappret men likväl ny) kommer jag att förlora tio gånger av tio.
Så. Sandlåda, bygga om eller bygga nytt?
Det tål att fundera på.
Tills jag funderat klart får jag hoppas att de tippar eller går på grund.
Jag sitter på min ännu solvarma uteplats, betongen, nu i skugga, är ljummen under fötterna. Ungarna studsar nakna omkring som popcorn i studsmattan och det största problemet just nu är en envis fluga som vill bo i mitt öra.
Över gräsmattan ligger fyrahundra leksaker utspridda, några av dem kommer dö snabbt och smärtfritt under gräsklipparen medan andra överlever några veckor till.
Med en kall pilsner i näven undrar jag om det kan bli bättre än så här?
Det var detta jag flyttade hem till Gotland för, en egen trädgård att förvandla till tivoli, med träd och gräs och en solvarm uteplats.
Vi är inte rika i pengar, jag och min Anna, men att få bo och leva här är också en slags förmögenhet.

En tröst i fotbollsmatchen jag skrev om är att jag faktiskt gjorde mål!
Här är utropstecknet verkligen befogat, för det händer en gång om året.
Dessutom nickade jag in bollen (läs: fick bollen i ansiktet) vilket är snudd på revolutionerande eftersom jag hatar att nicka (kanske just på grund av att man riskerar att få bollen i ansiktet).
Sedan den succéinsatsen har jag sovit med telefonen bredvid mig om det skulle börja ringa från Premier League, Serie A eller Bundesliga, men antagligen har jag dålig täckning.

Veckans lista! Fem roligaste lagen jag spelat med.
1) VIF Gutes 16-årslag. Vi spelade i SM-serien på fastlandet, samma serie som VSB. Vi kom en placering efter Väskindeborna i tabellen, men vann båda derbymatcherna. Jag, Andy Jönsson och Micke Tull höll tränar-Hasse Linkan sysselsatt på och vid sidan av plan.
2) Gråbo 92. Kompisgänget från förorten som ett litet tag var öns bästa innebandylag.
3) BK Bekantas Bekanta. Expressens anrika korplag i fotboll där "alla" har spelat. Grundat av legendaren Anders Björkman.
4) Kappelshamn/Visby IBK. Laget som helt plötsligt fick mig att minnas varför fotboll alltid är idrotten nummer ett.
5) Stockholms hamnar. På Gotland är fotboll på gräs en självklarhet, så icke i storstan. Och gräsmattorna vid vår hemmaplan Kaknäs var som golfgreener.