På tågstationerna i Frankrike blåser uniformsklädda stinsar fortfarande i visselpipor och vinkar med flaggor vid tågens avgång.
Då känns det att man är på resa.
Året var 2015.
Han är en av de många som flydde från Afghanistan till Sverige och Gotland. 18 år gammal. Vi blev goda vänner.
Ingen av oss anade då att Sverige, ”landet utan murar”, snart skulle ge vika för krafter som på allvar spådde fosterlandets undergång om inte strängare lagar och hårda nypor satte stopp, i alla fall kraftigt minskade de flyendes möjlighet att ta sig in i vårt älskade kungarike.
Vi sitter i solskenet på ett torg i en stad i mellersta Franrike. Hit tvingades han fly för att inte bli hämtad av svensk polis och placerad i förvar i väntan på transport tillbaka till Afghanistan.
-Hur mår du? frågar jag.
Han sitter tyst en lång stund innan han svarar.
-Inte bra alltid.
Ny tystnad. Jag anar vad han tänker på. Under ett besök i Paris nyligen blev han rånad och svårt knivskuren. Ett drygt decimeterlångt ärr på kinden och en bit av halsen syns tydligt.
– Det blir kanske bra här, så att jag får stanna, säger han sen. Och börjar prata om alla goda vänner på Gotland. Om Eva i Hamra, Jonas i Havdhem, Foulad på Fiket i Burgsvik, killarna i fotbollslaget och flera andra som hör av sig under hans pågående flykt för ett tryggare liv.
En gång, jag var 13 år, vann jag en längdhoppstävling på Gutavallen. 4,32 meter. Som orienterare var jag bland de mesta konditionsstarka. Maraton har jag sprungit några gånger. Cyklat genom Baltikum till Gdansk i Polen. Burit cementsäckar och mammutstenar när jag byggde om huset. För inte så länge sedan.
Nu, 80 år, blir jag andfådd när vi på kvällen går några hundra meter till en trevlig fransk restaurang.
Jag måste börja motionera!
Vår vän följer oss till tåget nästa morgon. Ytterligare två ynglingar från Afghanistan, som flytt från Sverige, ansluter. Den ene kom som ensamkommande 15 år gammal till Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg. Han gick ett år på gymnasiet, talar bra svenska, men tvingades fly till Frankrike. Alle tre ska nu börja lära sig tala franska. De är hoppfulla säger de.
Onsdag eftermiddag och vi, hon och jag, är på väg mot Paris. Från början hade vi tänkt göra hela resan med tåg, men jag räknade ut att vi då inte skulle hinna med fredagsfärjan 11:25 från Nynäshamn, vilket är absolut nödvändigt.
Så det blev flyg.
Men jag misstänker att jag nog tänkt fel. Vi har en returbiljett som gör att vi måste övernatta i Paris, flyga till Stockholm via Oslo i morgon torsdag och övernatta i Stockholm. Istället hade vi, vet jag nu, kunnat ta ett nattåg från Paris i kväll 20:25 och anlänt till Stockholm i morgon kväll (torsdag) 21:36. Efter sju tågbyten och i mycket god tid innan färjans avgång.
Miljön får vänta till nästa resa.