Jag sparkade boll med min dotter Charlie i min trädgård när jag plötsligt såg en orm ringla fram mot mitt barn. Jag greps av en panik som jag tror är nedärvd genom årtusendena. Det ligger i våra gener att hata ormen, tänk bara på vad den lille fan gjorde mot oss i Edens trädgård i Bibeln. Jag tänker på den där ruggiga historien med äpplet.
Jag lyfte upp min dotter och backade samtidigt som jag skrek: ORM! Jag skrek igen: “ORM!" In från höger, som vore jag på första parkett på en teater som ger fars, kom min bror Calle in med bestämda kliv. Han hade spade i hand, han skrek korthugget, som en drill sergeant: “VAR ÄR DEN?" Jag pekade åt ormens håll och Calle kröp ihop en smula, låg tyngdpunkt i kroppen, han närmade sig den som en indian, och så hände allt snabbt.
Jag såg hur spadbladet blänkte till som en laxforell i solskenet och så hörde jag det dova ljudet av spade genom orm. Calle delade medelst en rad hugg upp ormen i fyra lika stora delar, han högg och högg och högg och högg, i något som liknade vansinne, och sen föll han utmattad ihop vid sidan av ormdelarna, fortfarande hög puls, med glans i blick, något frånvarande i ögonen, som om det alldeles nu gått upp för honom vad han egentligen gjort.
Vi betraktade sedan ormen. Calle var övertygad om att det var en huggorm, att han räddat livet både på mig och sin egen dotter, han ville lyfta upp ormen och vandra i ett ärevarv bort till Rute kyrka och tillbaka, han ville ta emot folkets jubel.
Men så kom svärfar Bengan förbi, han tittade kort på ormen och sa: “Det där är ingen huggorm. Det är en hasselsnok."
Och det var så klart förargligt. Calle kände med den lilla saken. Han satte sig på huk, mumlade ohörbara saker. Petade på den lite vänligt. Det var en modstulen stund, men det gick över. Vi tänkte på annat. Tog en bastu, jag löste Svenska Dagbladets mycket svåra korsord. Telefonerade en stund. Calle åkte till Fårösund för att köpa grillkol. Men så började Calles telefon ringa. Han hade skrivit om händelsen i sin blogg och nu hörde hela Gotland av sig. Det var Gotlands Tidningar, P4 Gotland och helagotland.se och allt vad det var. En skjutjärnsreporter från radion gjorde en 30 minuter lång intervju. Reportern var i affekt, han frågade till exempel: “kommer du att kunna sova gott i natt?" Calle fick veta att någon haverist på Länsstyrelsen egenmäktigt hade anmält händelsen till polisen. Den här tidningens löpsedel dagen efter var overklig: “KÄND BLOGGARE DÖDADE SNOK - POLISANMÄLD".
Det var fascinerande att se Gotlandsdrevet gå. Det var som att befinna sig i ett parallellt universum. Det var inte Sverige, det var Twin Peaks. Det viktigaste som hände på den här ön tisdagen den 12 juli 2011 var att en lirare dödade en snok i sin trädgård. Jag tycker att det kan finnas en charm i lokaljournalistiken som sådan - jag kan älska att läsa tidningsuppslag som handlar om att kommunen flyttat en glascontainer två kvarter. Men detta var något annat. Detta var nypa-sig-i-armen-underligt.
Nu är detta tydligen en polissak och har vi tur så hamnar det ända upp i rätten. Jag är övertygad om att detta skulle kunna bli den mest underhållande rättshändelsen i modern tid.
Passar på att njuta av Visby denna vecka, då Almedalsidioterna lämnat och Stockholmsstekarna ännu inte kommit. En ljuvlig tid för att vara i Visby.
Någon läsare hörde av sig på mejl och uppfattade min första krönika som en kritik mot bönderna på ön. Det är ett stort missförstånd. Det är bönderna jag aktar mest av allt på Gotland. Deras arbete är enormt och fantastiskt. Häromdagen hade jag dessutom studiodag på Risungs gård, vilket sorgligt nog fick mig att inse: jag kan aldrig bli bonde. Jag är inte man nog.