Förpostfäktningarna för 2018 års val börjar. Båda GT:s ledarsidor skriver om valfrihet. Till vänster är Erik Fransson upprörd över att skattepengar går till stora vinster i koncerner som driver skola eller äldrevård. Eva Bofride till höger är lika upprörd över att kommunen vill begränsa folks valfrihet.

De ideologiska skygglapparna sitter tätt på båda sidor. För Erik Fransson är det självklart att det är regionen som ska ordna till det bästa för alla.

Före det fria skolvalet placerades eleverna så att man fick en bra fördelning över hela norra Gotland.

Största möjliga jämlikhet alltså.

På högersidan menar Eva Bofride att ”Problemet kan aldrig vara att en verksamhet går runt och till och med ger överskott, samtidigt som verksamheten lockar många medborgare”. När var och väljer det som är bäst för hen då blir det bra för alla.

Det som skaver på båda håll är det fria skolvalet. Ännu fler skolor på landet hotas av nedläggning därför att elevunderlaget blir för litet.

Nu vet vi att det till viss del beror på att familjer som bor på landet väljer att sätta sina barn i skola i Visby.

Eva Bofride klarar dilemmat med ”alla skolor ska drivas med samma förutsättningar, samma krav och samma rättigheter.”

Kan en skola med 50 elever ge samma tillgång till kompetenta lärare i olika ämnen, bibliotek och idrottsanläggningar med samma klass som en skola med flera hundra elever?

Rent krasst ekonomiskt alltså. Eva Nypelius påstår att ”En liten skola kan ge minst lika bra kvalitet och skolresultat som en stor skola”. Föräldrarna tror tydligen inte det.

Jag ställde en rent filosofisk fråga på GF-sidan nyligen. Har vi som individer ett eget ansvar för det samhälle vi lever i? Ingendera ledarsidan tror det.

För Erik Fransson gäller att samhället måste få ordna allt till det bästa för alla. För Eva Bofride går valfriheten främst. Kommunen måste helt enkelt ordna så att alla skolor och alla äldreboenden är lika bra – sätt till mer pengar bara!

Jag fick ett intressantare svar på min fråga: ”under åren då Socialdemokraterna var som starkast fanns det också ett starkt krav på att individen skulle välja det som var bäst för samhället.

I och med att individualismen har fått större insteg har samhället blivit mer av en stödfunktion för individerna att förverkliga sina egna val”. Så kan man klarlägga de ideologiska skiljelinjerna.

Går det att tänka sig ett samhälle där varje individ utövar sin valfrihet så att det också blir bra för alla andra i närsamhället?