I demokratins Sverige har solidaritetstanken funnits som en bas i diskussioner om samhällsutvecklingen, allas likhet inför lag, rätt till vård och omsorg och en likvärdig skola för alla med mera.

Förhoppningarna när grundskolan genomfördes var att vi skulle ha en likvärdig skola där alla skulle gå ut skolan med godkända betyg.

Hur illa det är i dag visar de nedåtgående spiralerna i Pisa-undersökningarna väldigt tydligt.

Orsakerna till gungningarna lär vara de många reformerna som genomförts, särskilt genomförandet av det fria valet av skola.

När friskoletanken växte sig starkare i Sverige fanns en likartad, men svagare diskussionen i Finland enligt Pasi Sahlberg, rådgivare i den svenska skolkommissionen.

I Finland var man mera avvaktande till friskoletanken och man ville se hur det utvecklades i Sverige.

När den första Pisa-undersökningen genomförts 2001 övergavs friskoletanken i grannlandet.

Istället för ett flertal genomgripande reformer satsade man på det gamla systemet och förbättrade det efter hand bland annat genom att satsa på bra utbildning av lärare, allt för att få en likvärdig skola för alla.

Bara något år efter kommunaliseringen av skolan växte tanken på det fria skolvalet fram. Det var ingen tvistefråga då.

Alla föräldrar skulle få välja skola för sina barn, en mycket tilltalande tanke. Man trodde då att likvärdigheten låg i att alla skulle få välja skola.

Men vilket har resultatet blivit?

En viktig fråga är: kan alla välja skola? Svarar man ja på den frågan är man ganska naiv.

Vi människor är alla olika, med olika kunskap, med olika förmågor att leta reda på information om hur förhållandena är mellan olika skolor.

De som är alerta, de som har skaffat sig en viss kunskapsnivå kan göra val, men alla kan inte det. Det finns de som har många tunga privata bekymmer.

Det finns de som inte har en adekvat kunskapsnivå för att kunna välja. En rent praktisk svårighet för att kunna välja är de geografiska avstånden.

Resultatet av det fria skolvalet har blivit skrämmande. Var femte elev klarar inte inträdeskraven till gymnasiet. 30 procent av pojkarna lär inte läsa tillräckligt bra.

I ett föränderligt samhälle måste skolan följa med sin tid men sättet hur det görs är avgörande för framgång i hela systemet.

Vi behöver inte en skola som bara gynnar en viss kategori av människor. Vi behöver en skola som fångar upp alla barn och ungdomar och ger alla möjlighet att utvecklas på bästa sätt.

En likvärdig skola för alla. Inga-Britt Ahlenius, som varit verksam inom FN, uttrycker sig ungefär så här: ”Skolan är en central klenod. Varje stat bör värna om skolbildningen i landet”.

I skolan finns den långsiktiga planeringen för landets framtid. Alla de barn och ungdomar som går där måste få en bra grund för sitt vuxenliv för att det ska gå bra för Sverige.