När jag var i tjugoårsåldern valde jag och flera av mina kamrater att engagera oss i internationella frågor.

Det var mycket som hände runt om i världen och lika mycket som lockade oss att få uppleva. Världen var mindre då, för så många år sedan. Flera valde att jobba på kibutz i Israel eller som volontär vid någon organisation. Jag för min del valde att göra FN-tjänst.

Jag hamnade 1989-1990 i byn Naqoura i södra Libanon nära den israeliska gränsen. I byn som var uppbyggd runt FN:s förläggning bodde det kanske 1 000 personer. Ingen var född i Libanon.

Alla kom någon annanstans ifrån. Alla hade flytt hit, men höll ändå sams trots alla olikheter. Vår pluton skaffade sig en fritidssysselsättning.

Vi byggde en skola för barn som kom från både Israel och Libanon innanför den israeliska gränsen. I de andra skolorna i Israel hade bara barn från Israel rätt att gå.

Vi byggde skolan för vi ville bidra med något positivt för barnen. En gemensam skola.

Det kändes bra att kunna bidra med något så positivt när läget ändå var så spänt som det var.

I dag har Libanon tagit på sig att vara ankomsthall för över en miljon flyktingar från Syrien och närområdet.

Vi svenskar vill inte nog inte veta hur det är i ett flyktingläger i Libanon.

Men de är trots allt vid liv och kan få en tillflykt tills läget blivit lugnare så att man kan åka hem igen.

Bistånd är verkligen nödvändigt och allt vi kan bidra med från Sverige ger mångfalt tillbaka på plats.

I dag, i Sverige har vi diskussionen om vi tycker att alla ska få komma till Sverige, eller om det är rätt att begränsa sig till ett visst antal.

Det finns till och med dem som inte tycker att någon ska få komma.

Är man så engagerad att man dras till någon av ytterligheterna i den här frågan så tycker jag man ska ta ledigt ett år och ansluta sig till en hjälporganisation så att man kan bidra med eget arbete, eller i alla fall vara så storsint att man låter de som vill göra något få göra det utan att mötas av fördomar eller annan soffilska.