Den feministiska ideologi som närmast utvecklats till statsreligion bär i tysthet med sig något mer än kvinnofrämjande: Kollektivism. Det hyllade ordet jämställdhet används som murbräcka för att smyga på oss en människosyn där individer gladeligen offras på sexistiska grunder i strävan att snygga till den heliga genusstatistiken. Så går det när man reducerar unika människor till representanter för två gigantiska könskollektiv.
Faktum är att den feministiska rörelsen i Sverige på två sätt är en trojansk häst. Utanpå handlar det förstås om jämställdhet, något som alla ställer sig bakom. Det är lockbetet. I hästens mörka inre döljer sig däremot betydligt otrevligare tankegods. För det första gruppegoism för det ena könet. "Samhällsbyggandet måste ske utifrån kvinnors villkor", skrev exempelvis Feministiskt Initiativ i sitt valmanifest 2006. Inte särskilt jämställt. Sann jämställdhet kan bara åstadkommas genom könsneutralitet i genusdebatten, där båda könens respektive svårigheter tillmäts lika värde.

För det andra dväljs i den ståtliga hästens kvava buk en auktoritär människosyn som förskräcker. I den kollektiva rättvisans namn offras gladeligen individer på statistikens altare. Det hela påminner om den sociala ingenjörskonst som makarna Gunnar och Alva Myrdal ägnade sig åt på 1930-talet, där människors "felaktiga" beteende skulle korrigeras av statliga förstå-sig-påare.
Bakgrunden är att det finns två definitioner på jämställdhet, en ursprunglig (som är korrekt) och en ny (som idag har accepterats av de flesta trots att den är felaktig). Ursprungligen betydde jämställdhet att en individ aldrig ska bli stoppad, hämmad eller illa behandlad på grund av sitt kön. Gott så - det är lätt att helhjärtat ställa sig bakom det kravet.
I takt med att den feministiska rörelsen, utan att ifrågasättas, har lagt under sig det politiska etablissemanget har den emellertid i tysthet lyckats förskjuta definitionen på jämställdhet. Nu är innebörden att varje grupp, varje yrke, varje utbildning, varje företag, varje bransch och så vidare ska ha lika många män som kvinnor. Man ser saken uppifrån istället för ur individens perspektiv. Då är man plötsligt ute på mycket hal is.

En konsekvens blir nämligen att statsmakterna och andra maktcentra anser sig tvungna att offra individer för att öka graden av "jämställdhet". I strävan att snygga till genusstatistiken vidtas omfattande åtgärder för att få in kvinnor i olika sammanhang, vilket skapar gräddfiler som är stängda för män. Manligt kön har blivit ett handikapp.
Den strävan efter jämställdhet som från början gick ut på att kön ska vara irrelevant har förvandlats till sin motsats - att individer stoppas på grund av sitt kön. Därmed måste man konstatera att jämställdhet i dagens kollektivistiska tappning ibland faktiskt är att betrakta som anti-jämställdhet.

Med vilken moralisk rätt kan en människa stoppas på grund av en könstillhörighet som vederbörande inte valt, med statistik mellan två gigantiska könskollektiv som skäl? Det är på tiden att anhängare av liberala värderingar, såsom respekt för individen, sågar hål i den feministiska trojanska hästen och krafsar ut innehållet till allmänt beskådande.
Det är sorgligt att se att alliansregeringen, trots sina föregivet liberala värderingar, hittills inte vågat göra det. Feminismen, komplett med sin dolda agenda, har blivit en statsreligion och alla ifrågasättare klassas som kättare. Hade det varit 1600-tal hade jag och en del andra bara haft bålet att se fram emot.