Hjärtskärande katt i ett träd är inget för Gotlands räddningstjänst.
I onsdagskväll hördes hjärtskärande jamanden från en femton- till arton meter hög tall i Akebäck. Hur länge den har suttit där är oklart, men många hörde och såg kattens dilemma.
Hjälp att få ner katten efterlystes från räddningstjänsten men därifrån var det ett blankt nej. Att hjälpa en katt var inget prioriterat uppdrag. Men jag undrar; hade svaret varit detsamma om det hade varit en fågel som fastnat i en fiskelina eller ett rådjur som hamnat i nöd på ett isflak? Görs det skillnad om det är vilda djur eller sällskapsdjur? Och hur och av vem görs den gränsdragningen?

Det finns myter om kattens nio liv, att den alltid klarar sig och att den tar sig ner när den blir hungrig. Men den förtjänar större respekt än att behandlas utifrån ett antal antaganden. Känt är att en katt inte klarar så många dygn utan mat och vätska innan njurarna slås ut.
Grenen den sitter på kan vara så tunn att katten inte kan vända sig, den känner rädsla och hunger, påverkas av klimatet och blir allt svagare där den sitter. Den kan bli attackerad avtill exempel kråkor eller andra fåglar, och risken är då stor att den tappar greppet och faller. Det finns ingen garanti att en katt klarar ett artonmetersfall utan skador, och har den suttit i ett träd utan mat och vätska några dygn är sannolikt njurarna påverkade så att det kan bli nödvändigt med veterinärvård .
Efter räddningstjänstens konsekventa nej till att rycka ut tog en djurvänlig person då kontakt med en firma som kom med sin skylift och katten fick hjälp att komma ner.

Låt oss framöver få slippa höra att det "bara är en katt". Den är inte mer "bara" än något annat liv som är värt att hjälpa.