Hur kunde han hinna med allt? Hur orkade han?

Snart är det exakt 200 år sedan han föddes. Det finns god anledning att minnas denne man, Per Arvid Magnus Säve, som betytt och ännu betyder så mycket.

När "Sävän" dog efter en tids sjukdom den 10 november 1887 i en ålder av 76 år beskrevs han i dödsrunorna som en "Gotlands storman som i provinsens kulturhistoria intagit ett bland de främsta rummen". Det hette också att "fosterlandet och den bygd som sett honom födas skall minnas honom som en av sina bästa söner".

Artikelbild

| Bostaden. I hörnet Bremergränd-S:t Hansgatan bodde P.A Säve.

Han slutade en "levnad full av verksamt arbete, fosterlandsälskande nit och oegennyttig strävan". Till hans begravning i Visby domkyrka kom tusentalet deltagare. Biskopen von Scheele förrättade jordfästningen och talade.

Per Arvid föddes den 19 april 1811 i Roma Prästgård. Hans far var prosten Pehr Hieronymos Säve (1775-1837) och hans mor var Hedvig Charlotta Lallerius (1775-1830). Hedvig Charlotta var prosten Säves andra hustru.

Per hade sex äldre halvsyskon och fick ganska omgående en lillebror. Han hette Carl, föddes 1912, och blev sedermera landets förste professor i nordiska språk.

Som spädbarn var Per Arvid sjuklig. Hans mor var förtvivlad. I smyg skickade hon bud efter "Hajnumkällinggi", en känd boterska från Hejnum.

Artikelbild

| Urgammalt. Ett exempel på Säves iver att ta vara på allt av intresse som kom i hans väg. Det är ett par bitar av furuträ av en planka som hittats 8 fot under marken. Trä-bitarna har Säve fått av husbonden G. Pettersson, Övide i Sanda.

Det bör kanske nämnas att det fanns två "Hajnumkällinggar", mor och dotter som hade samma förmåga.

Normalt räckte det med att någon anhörig till den som var sjuk besökte henne och förevisade ett klädesplagg från den sjukdomsdrabbade. Då kunde boterskan ställa diagnos och ordinera botemedel. Besökarna kom i en strid ström till Hajnumkällinggi, som naturligtvis med sitt hokus-pokus inte var väl sedd av riktiga doktorer.

Artikelbild

| Epåletter. Oscar Malmborg var gotlänningen som blev överstei Nordstaternas armé under amerikanska inbördeskriget. Han skänkte sina epåletter som han bar vid diverse viktiga händelser i inbördeskriget.

I fallet Säve gjorde Hajnumkällinggi dock ett hembesök i Roma prästgård. En som inte fick vetskap om att detta skulle ske var fadern, prosten. Han skulle säkert inte tycka om att man anlitade en boterska.

Efter en del mystiska ritualer så gav hon det lilla barnet ett imbad. Per Arvid sattes i ett badkar som täcktes över med täcken. I vattnet lades glödgade gråstenar. Mamman trodde att sonen skulle styrka med eftersom han inte gav ifrån sig ett enda ljud. Men så blev det icke.

Artikelbild

| Sängbit. Det här får sägas vara ett av de mera udda inslagen i Säves samlingar. Det påstås nämligen att det är en bit av den säng som Erik XIV låg i då han dog.

När lille Per Arvid så småningom kom ur badet sov han gott och svettades mycket. Sen vaknade han. Då var han glad - och frisk!

Sina första tio år tillringade Per Arvid med familjen i Roma. Den miljö han då levde i har satt spår i mycket av det han sedan kom att göra. Han blev på många sätt en landsbygdens man, en bevarare av det folkliga. Livet i prästgården beskrivs som gammaldags och enkelt. Kvällarnas vanliga nöje var att vid spisen lyssna på sagor, sägner och äventyr. Prästgårdens folk var samlat för att framför spisen uträtta diverse olika sysslor. Och naturligtvis pratades det och berättades.

Artikelbild

| Värjslidbeslag. Ett mueseiföremål som P A Säve själv har skänkt. På den vidhängande lappen står det att det är värjslidbeslag av stål i två delar.

P.A. själv berättar:

"Fostrad mitt i Gotlands stilla landsbygd och bland många syskon, vandes sinnet tidigt till det lantligt blida och folkländska under ledning av vördade föräldrar".

Artikelbild

| Bindmössa. Denna bindmössa har Säve fått ta emot av doktorinnan Kolmodin f Gerle.

Han har också berättat att en "oskyldig jämlikhet" föddes hos husets barn. Man umgicks både med allmoge och tjänstefolk liksom med landshövdingens barn (landshövdingarna bodde den här tiden i Roma).

Samtida iakttagare har noterat att brodern Carl var den som var mest intresserad av det bokliga, medan Per Arvid hellre sysselsatte sig med att rita, snickra småsaker, sköta duvor och kaniner eller leka och gymnastisera.

Artikelbild

| Skål. Glaset, som artikelförfattaren håller i, har av P.A.Säve donerats till muséet. Det har tillhört en äldre släkting med initialerna L S, troligen Lorentz Säve. Västen av siden med röda och vita prickar har skänkts av L J Ehinger.

När Per Arvid var tio år flyttade familjen till Visby. Fadern hade fått tjänst som lektor vid det nyinrättade gymnasiet. Efter tio år i Visby for bröderna Säve till Uppsala för att studera. Per Arvid läste teologi, latin och historia utan att ta någon examen.

Det var märkligt nog - eller är det kanske naturligt? - under Uppsala-tiden som Per Arvids intresse för gotländska minnen och fornskatter tändes. Sommaren 1831 stannade han kvar när kamraterna reste hem till Gotland. Säve skulle tjänstgöra som informator .

Artikelbild

| Fossil. En hel ruin, i modellform gjord av otaliga fossiler, lämnade P.A Säve efter sig.

"Jag tyckte mig höra över havet hemlandssångerna och det gamla gutaspråket, som talade till mig tysta ord, ljud vilka sedan aldrig gått ur min själ".

Säve började ur minnet teckna ned gutamålsord så som han mindes dem. Han var sedan i stort sett under hela sitt liv på jakt efter fler gutamålsord. Genom åren knöt han kontakt med hundratals uppgiftslämnare och en del av dem tog han till Visby och bjöd på logi under flera dagar. Besökarna fick bo i den så kallade Perskammaren, vilket var ett mindre hus på gården till den fastighet i hörnet S:t Hansgatan-Bremergränd som Säve ägde och bebodde.

Artikelbild

| Grunden. Det material som Säve samlade in kom att bilda grunden och början till Gotlands Fornsal.

Det berättas att det hände att han betalade pengar till den som gav honom ett nytt dialektord och hans hushållerska fick för varje för honom okänt ord hon kunde presentera tjugofem öre. Upptecknaren Säve kunde ibland bjuda sina informanter på snus och tobak och procenthaltiga drycker om de inte var benägna att dela med sig av sina ordförråd. Eller så kunde han rita av deras gård.

I insamlandet av ord var brodern Carl delaktig. Så småningom fanns ett ordförråd på inte mindre än 28 000 ord. De flesta torde ha varit gratis.

Artikelbild

| Skiss. Teckningen visar hur Specksrum såg ut på Säves tid.

Drömmen om en gotländsk ordbok fick de dock aldrig se förverkligad. Den blev verklighet långt senare mycket tack vare ett engagerat och outtröttligt arbete av Herbert Gustavson. Men utan Sävarnas oerhört idoga insats hade ordboken inte kommit till och blivit vad den är. Och att den har en stor betydelse bevisas bland annat där av att man just nu i Gutamålsgillets regi lägger ner ett stort arbete på att överföra ordbokens innehåll till en sökbar digital databas.

När Per Arvid efter tre år lämnade Uppsala kom han tillbaka till Visby och blev lärare i historia, geografi och modersmålet. Han var även gymnastiklärare under en tioårsperiod. Hans lärargärning vid det nyinrättade folkskollärarseminariet i Visby torde ha haft stor betydelse i hans andra gärning som samlare av folkminnen. Eleverna på seminariet kom från skilda delar av ön och hade mycket att berätta och kontakter att förmedla.

Artikelbild

| Hoburgen. Fyren i Sundre, tecknad av P.A Säve.

Under några år i början av 1860-talet var Säve tjänstledig från all undervisning för att tjänstgöra som antikvitetsintendent för Västergötland, Östergötland och Gotland.

Efter att ha återgått till lärargärningen blev tillvaron helt annorlunda för Per Arvid Säve år 1871. Då fick han nämligen av hälsoskäl livstidspension.

Artikelbild

| Jubileum. Snart är det 200 år sedan han föddes, men än i dag betyder P.A Säve en hel del på Gotland.

Det verkar dock inte som om hans hälsa sviktade så allvarligt. Det är nämligen nu, under tiden från pensioneringen och fram till livets slut, som Säve förefaller att ha varit ständigt verksam med sitt insamlande av ord, sägner, sagor, folkvisor och föremål. Han reste mycket och besökte alla gotländska socknar flera gånger om. Och han ritade av så mycket som han såg.

Dessutom skrev han tidningsartiklar . Och dikter. Han skrev bland annat en dikt som han själv fick deklamera då konung Oscar II kom till ön för att inviga den första järnvägen.

Artikelbild

Grav. På kyrkogården intill vattentornet i Visby finns tre Säve-gravvårdar. Till vänster gravsten för Pehr Säve (dog 1837), Pehr Arvid Säves pappa. I mitten med ringkorset den vård som minner om P A Säve själv, till höger vården över hans hustru Anna Lovisa (1807-1880).

P.A. Säves nedtecknade ord, sagor, sägner och annat blev med tiden ett enormt omfattande material. "Gotländska samlingar" kallade han sina antikvariska anteckningar som till slut blev fem folioband som vart och ett innehöll 800 till 1 000 sidor tätt skriven text med otaliga teckningar. Samlingarna skänktes av Säve till Uppsala universitets bibliotek. En del av samlingarna har bearbetade getts ut i tryckt form, exempelvis finns fem band av "Gotländska skrifter" innehållande bland annat "Havets och Fiskarens sagor", "Strandens Sagor", Åkerns Sagor", "Allmogen och hussederna på Gotland"...

Allt kan man med god behållning läsa även i vår tid.

Artikelbild

Tecknade. Här är en av otaliga noggrant utförda teckningar av P A Säve. Bilden av S:t Nicolaus (och flera andra ruiner) finns i boken "Gotland och Wisby i tafvlor" med text av lektor Bergman, som sedermera blev en av Säves ovänner.

Under sina resor samlade Säve på sig allehanda saker.

Det kan sägas att nästan varje generation tycker sig leva i en brytningstid och så var det också under årtiondena efter 1800-talets mitt. Kanske var det också så att känslan var mer befogad då än under andra tider.

En påtaglig samhällsförändring var emigrationen, som Säve tyckte mycket illa om och försökte motarbeta. En annan viktig sak var de tekniska förändringarna med ångbåtar, telegrafkabel, fabriker med mera. På landet genomfördes skiftet som gjorde att bebyggelsen glesades ut. Det hände mycket som gav näring åt tankarna på att det gamla borde sparas och bevaras som minnen.

P.A. Säve var en ivrig "sakletare" och det var "fornsaker" han var ute efter.

Det finns en berättelse om att han hade varit norrut på ön vid ett tillfälle och fått ihop en hel kista med saker. De som skulle skjutsa honom mot staden tyckte att det var ett tungt lass att dra på och framfarten gick sakta. Men när den sista skjutskarlen tagit över gick det helt plötsligt mycket fortare. Han förklarade varför. Jo, han hade rensat ut lite ur kistan, som Säve hade med sig på vagnen, för det var någon som hade behagat skämta med Säven och lagt dit en massa tunga stenar och gammalt bråte.

Då blev Säven förtvivlad och man måste vända åter för att packa in de värdefulla "fornsaker" som kusken så brutalt hade slängt.

Med tanke på uppgifterna om all insamling av gammalt gods och seder och bruk kan man få för sig att Säve levde i det förgångna. Så var det nu inte alls. Han var djupt engagerad i tidens frågor och han var ledamot av stadsfullmäktige, landtingsman under några år och synnerligen aktiv exempelvis inom DBW där han genom åren presenterade hundratals förslag. Han var också med i Hushållningssällskapet och Jägaregillet.

Han var till och med ledare för kören Allmänna sången, trots att han varken var sångare eller dirigent. Hans engagemang kom sig av att det verkade som om kören håll på att splittras och dö ut. Han bestämde sig då för att en kväll i veckan bjuda hem körmedlemmarna och bjuda på förfriskningar och därmed se till så att kören fortlevde.

Det är inte så känt att Per Arvid Säve redan år 1877 skrev en artikel som sedermera kom att betecknas som ett "märkligt svenskt naturskyddsdokument". Han skrev ett långt inlägg med rubriken "Sista paret ut" i Jägareförbundets tidskrift. Den uppmärksammades omkring 40 år senare och publicerades på nytt i Naturskyddsföreningens årsskrift Sveriges Natur 1915. Då konstaterades att det var fel att framhålla A. E Nordenskiöld och hans artikel med förslag till inrättande av riksparker i de nordiska länderna som det första uttrycket för en tanke på att skydda naturen. Säve var först!

Säve ger i sin artikel en målande och rik bild av det aktuella tillståndet i naturen. Han drar fram en lång rad av hotbilder mot olika arter och ofta är orsaken den att människan " så hårdhjertadt missbrukar sin öfverlägsenhet".

Säve finner att ett raseri har gripit hela människosläktet för att förstöra livet överallt. Och Sverige går mot att bli ett jaktens fattighus!

Säve undrar var de nu finns, de milliontals änder som Linné såg vid Gotlands stränder vid sitt besök 1741.

Skribenten kommer i sitt resonemang fram till att det nu är dags att sätta en lag mellan människan och djuren. Men han understryker att det inte kommer att fungera om man håller sig på lokal nivå. Det räcker inte heller med nationell nivå. Liksom för alla andra stora allmänna angelägenheter borde det sammankallas ett världsmöte, en stor samfolklig jakt- och djurskyddskongress.

Han kommer in på tanken att utfärda skydd på begränsade områden. I skärgården borde det finnas friholmar för sjöfåglars skydd och fisket skulle omgärdas med lagar om fiske under lektiden och nätmaskornas vidd och liknande.

Säve drog fram en del saker som i dag ter sig som tämligen självklara. Men för dåtiden var det nya tankar, som dock inte verkar ha fått något större genomslag tack vare Säves artikel, eftersom den mer eller mindre verkar ha fallit i glömska.

Per Arvid Säve efterlämnade otroligt mycket. Några egna barn hade han dock inte. Han gifte sig 1843 med Anna Lovisa Holmström, änka efter en sjökapten. Hon levde till 1880 och var ett stort stöd för Per Arvid.

Han fick Vasaorden 1869 och han blev hedersdoktor i Uppsala 1877.

I det personliga umgänget kunde Säve vara den angenämaste sällskapsmänniskan, som ofta med burlesk kvickhet roade, finns det uppgifter om. Det sägs också att han mot slutet av sin levnad visade ett drag av bitterhet, vilket ibland grumlade det för övrigt angenäma intrycket av hans rika begåvning och i grunden hjärtegoda natur.