Min kärlek till hårdrocken började när jag var ganska ung, ni vet på den tiden då man fortfarande lyssnade på Dr. Bombay och Electric Banana Band, okej det händer att jag lyssnar på det idag också, men hursomhelst så var det någon gång på mellanstadiet. Jag vet inte varför men jag köpte en AC/DC-skiva för mina egna pengar. På en gång slog musiken mig som en knytnäve på käften, precis som hårdrock ska göra, och jag insåg att det här var något för mig.
Den skitiga men ack så genomtänkta musiken högg tag mitt hjärta som ett djur fångar sitt byte och förgiftade mig med sina tunga toner. Skulle det finnas ett uttryck som hette "kärlek vid första öronkastet" hade det varit precis var det var. Som brinnande bensin spred sig hårdrocken i mitt kompisgäng och jag köpte ännu mer skivor, t-shirts med bandtryck och självklart skaffade jag långt hår. Imagen var ganska viktig för mig då och jag sket totalt i vad andra tyckte, inte för att jag var en kaxig rebell, utan för att jag helt enkelt var för ung för att bry mig om sådant.
Ofta får man höra att hårdrock bara är skrik och skrammel men då måste jag fråga: är det verkligen så? Har ni lyssnat noga på gitarrernas och trummornas tajta samspel och melodier? Jag tror inte att det är någon slump att hårdrockare faktiskt är musikaliskt smartare än till exempel hip-hopare, det är ingen slump att världens skickligaste musiker spelar i rockband och det är inte heller någon slump att hårdrocken har världens trognaste fans. Se bara på dem, de klär sig som skit i trasiga kläder med långa nitar som några slags robotigelkottar bara för att hylla just deras favoritband. Det finns ingen av dagens mainstream artister som skulle kunna ta en lika hög ton som Bon Scott eller Bruce Dickinson för att sedan sjunga mörkare än en gammal Harley Davidsson på tomgång.
När man väl börjat lyssna på hårdrock tror jag att man aldrig växer ifrån det. När jag blev äldre lyssnade jag mindre och mindre på hårdrocken och började istället vidga mina vyer. Först började jag lyssna på den tunga hip-hopen, sedan började jag lyssna på, och här kommer det: allt möjligt. Men det dröjde inte länge innan jag dammade av mina gamla skivor från vinden och satte på en platta. Bland det bästa som finns, tillsammans med sex, mat och Kreta är att stå på en dammig gräsplan i kvällssolen tillsammans med tusentals likasinnade människor och bli sparkad i magen av trummorna och slagen på käften av den riviga gitarren. Det är som ett glas med coca-cola dagen efter, eller att ge och få ömsesidig kärlek: helt underbart.
Hårdrock kan göra mig glad när något är mindre bra, det kan göra mig förbannad när någon har varit ett svin och det kan ge mig gåshud bara av att tänka på ett extra bra gitarriff. Idag har jag inte långt hår, jag klär mig inte i helsvarta kläder och jag har inte tygmärken på tröjorna. Men jag älskar fortfarande hårdrocken lika mycket som när jag gick klädd så. Jag lyssnar på hårdrock varje dag, jag lyssnar även på hip-hop varje dag, electro varje dag, reagge varje dag och disco, ja kanske inte varje dag.
Min klädstil och mitt utseende har förändrats mycket sedan jag var yngre, men jag är fortfarande exakt samma person som då, om inte kanske något mognare, eller? Vad jag vill säga är att jag inte dömer någon för deras musiksmak och det hoppas jag att ni inte heller gör. Jag skulle aldrig välja en kompis utifrån musikstil. När man lyssnar på hårdrock får man ofta höra av andra vilken skit de tycker man lyssnar på, och självklart får man tycka det men att däremot påstå att det är dålig, osammanhängande musik, det är bara rent skitsnack.
Jag kommer iallafall alltid att älska känslan av att sätta på en skiva och låta tonerna strömma ut ur högtalarna på högsta volym och bokstavligen spöa skiten ur mig.