Annas kärleksförklaring till russen och deras rike

Med känslofyllda akvareller, skisser och lågmälda texter ger hon sin bild av den strävsamma flocken i frihet sedan tusentals år tillbaka.
Man får följa med i årstidernas växlingar och långt tillbaka i historien. Bilder och texter samverkar, och det ligger något stort i de få orden: "De luktar inte häst. De luktar skog."

Enstaka individer lyfts fram, av vilka alla inte längre finns i livet.
- Jag blev mest fascinerad av de äldre och lite härdade stona, och deras historia. Det finns en enorm styrka i den här flocken, och vissa har haft över 20 föl, berättar Anna Ericsson.
Tonvikten ligger på bilderna. Vissa känns igen från utställningar som varit en del av det, hittills, fem år långa projektet. Kreatören ger sin tolkning av russflocken som kommit att påverka henne djupt.

Anna Ericsson bor numera i Umeå och arbetar på Västerbottens-Kuriren. Mamman är gotländska, så konstnären har periodvis bott på ön. Hon lärde sig rida här, men hade aldrig sett russen på heden förrän i september 2002.
Då tog tillsynsmannen Börje Johansson med henne dit, och de hamnade mitt i flocken. Anna Ericsson blev som förälskad.
"Hur kan jag ha missat det här! Det är Lojsta hed jag ska skriva om", tänkte Anna då, och övergav den ursprungliga tanken om att skriva om russ i allmänhet.
Sedan dess har hon många gånger återvänt till heden under årets alla skiftningar. Under vintern har det varit lättast att komma nära hästarna då de gärna håller sig vid fodringsplatsen.

Där har Anna suttit och skissat, omgiven av lite skygga, men nyfikna, ston. Ett av dem, Juliana, lämnade ett bidrag till boken då hon en dag nappade tag i pennan och med munnen förde den över papperet.
Många hästmänniskor har också bidragit med berättelser under arbetets gång. Men Anna har skalat hårt för att inte pladdra på som en nyförälskad. Fram träder nu en innerlig kärleksförklaring till en skatt som författaren ser som lite försummad.
Hon tycker att alla som sysslar med hästar ska åka till Lojsta hed. Men hon tycker också att alla kan berikas av att se hur hästarna lever i flock utomhus, nu när något så självklart har blivit så ovanligt.
Med sin bok lämnar Anna Ericsson ett välbehövligt bidrag till att öppna ögonen på hemmablinda gotlänningar, såväl som på besökare, för fenomenet som ofta förbises.
Den styrka hon hittat hos hästarna i frihet, och den personliga upplevelsen, förmedlas fint i bokform. Och ambitionen att förmedla känslan av Lojsta hed lyckas hon med.
De avslutande orden är den känsla som dröjer sig kvar hos betraktaren.
"Åk till Lojsta hed".

Annas kärleksförklaring till russen och deras rike

- Russen på Lojsta hed är viktiga. De är ett kulturarv som ger en påminnelse om hur hästar ska ha det.Det säger Anna Ericsson, vars poetiska bok "Lojsta hed - russens rike", kommer i dagarna.