Mats Petterssons nyårshälsning 2017 är förbi, 2018 ligger framför oss, ett oskrivet blad. Att gissa vad som kommer att ske är jag lika dålig på som alla andra, och kaffesump och stjärntydning är inte riktigt min grej.

Men innan jag kommer in på vad jag hoppas, så kan vi blicka tillbaka på ett oförglömligt år.

Varje år och dess upplevelser är subjektiva. Människor föds och dör, och för vissa har förändringarna varit större än andra.

Men allmängiltiga händelser påverkar oss alla, och jag själv har följt utrikesrapporteringen på ett helt annat sätt än tidigare.

Med Donald Trump som president i världens mäktigaste land har jag många gånger sträckt mig efter mobiltelefonen, gått in på text-tv (ja det är ännu den bästa nyhetsappen) för att se vad han nu hittat på medan jag sov.

På hemmaplan har 2017 varit metoo-året. Jag har svårt att se någon annan händelse som, när vi om tio år tittar tillbaka på 2017, kommer att ha satt ett sådant avtryck. Jag är övertygad om att den rörelsen är för stor och kraftfull för att inte leda till varaktig förändring på ett djupare plan. Att metoo i sig inte kommer att räcka helt vet alla, men jämfört med tidigare myrsteg framåt mot ett jämställt samhälle där sexuella trakassareier och maktspråk inte tolereras är det ett jättekliv.

Jag har också fascinerats av de tunga fall som metoo förde med sig, kända och etablerade personligheter och makthavare har avslöjats som riktiga ärkesvin, och till och med den fiiiina Svenska akademien har skakats i sina grundvalar. Det besynnerliga är att detta har kunnat pågå så länge och att det krävdes metoo för att riva fasaderna.

Jag avlägger av tradition bara ett nyårslöfte, eftersom jag anser det vara kontraproduktivt att lova saker bara för att det är ett nytt år. Ofta lovas också saker jag inte kan hålla, och så ska jag få ångest för den saken redan i februari eller när jag nu ger upp och återfaller till gammalt invant beteende. Stora förändringar måste komma till på annat sätt, och främst för att man verkligen vill det i hjärtat. Vilket datum det handlar om är underordnat.

Mitt nyårslöfte är därför av det enklare slaget, och samma varje år:

Jag lovar att kasta dåliga pennor omedelbart, istället för att låta dem ligga och skräpa så att jag ska bli förbannad igen nästa gång jag försöker att använda dem.

Vad jag hoppas av 2018 är något helt annat, och långt bortom min egen kontroll.

Jag vill ha hälsa och kärlek åt de som står mig närmast. Mina döttrar först och främst. Det vore inte heller helt fel om jag också kunde fortsätta att må bra, det underlättar en hel del när man har en familj att bry sig om.

Och på ett större plan hoppas jag att vi kan förändra den ton vi använder mot varandra, främst i sociala medier. Om alla bara provade att vara lite snälla så skulle det göra underverk för vårt samhälle. Och jag vet, detta är en utopi, (i synnerhet när världens mäktigaste man föregår med det sämsta av exempel på sitt twitterkonto) men tanken är inte desto mindre lockande.

Med detta önskar jag och alla mina kollegor på Helagotland.se er ett gott nytt år! Var rädda om er. var rädda om alla andra.