Om sagor, sagoberättare och upptecknare av sagor föreläste etnologen Ulf Palmenfelt för Senioruniversitetet 31 oktober. Han är professor emeritus vid Uppsala universitet och hans forskningsområde är muntligt berättande förr och nu.
Palmenfelt inledde med att berätta sagan om mannen av folket som efter att ha genomgått prövningar till sist får gifta sig med sin älskade prinsessa. Ämnet låter aktuellt men kan ha ett par tusen år på nacken. Det är en s.k. undersaga, som kännetecknas av övernaturliga inslag. Den unge mannen förvandlar sig till en häst, ett träd och en guldand i sin strävan att vinna prinsessan.
En annan kategori av sagor är djurberättelserna, som går tillbaka på greken Aisopos nedtecknade fabler från 600-talet före Kristus. De är ofta moraliserande och har använts i skolundervisningen långt fram i tiden. Även om berättelserna idag har fallit i glömska använder vi fortfarande ofta uttryck som "surt sa räven om rönnbären" eller "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket" utan att tänka på att det är härifrån de kommer.
Utmärkande för sagorna är att de är endimensionella – prinsessan är enbart vacker, hjälten tapper och räven listig .
Långa muntliga berättelser framfördes ursprungligen av specialister i tjänst hos kungar, hövdingar och andra stormän. På medeltiden började även bondebefolkningen berätta fantastiska sagor. 1800-talet var folksagans blomstringstid i Sverige.
I samband med den tyska nationalismens uppvaknande på 1700-talet hävdade filosofen Johann Gottfried Herder att sagor var ett uttryck för folksjälen. 1812 kom första upplagan av de tyska språkforskarbröderna Grimms samlade folksagor ut, och följdes av många fler. I Sverige tog Götiska förbundet, bildat 1811, initiativ till upptecknande av folksagor och på Gotland samlade mångsysslaren Per Arvid Säve in sagor.
I november kommer Ulf Palmenfelts och Per Gustavssons bokverk Folksagan i Sverige, del I-III, ut. De tre delarna behandlar Insamlarna, Berättarna och Berättelserna.