Ann-Christine Olsson, 48 år, sicksackar mellan hyllorna på Röda Korset på Gråbo. Plagg efter plagg och pryl efter pryl lassas över i 28-åriga dottern Evelina Olssons famn.

– Ska du verkligen ha allt det här? frågar hon sin mamma.

– Nej, det ska jag nog inte, svarar Ann-Christine.

Så länge Evelina Olsson kan minnas har hon fått agera förälder åt sin egen mamma. Något de i dag skrattar åt, men det har inte alltid varit så roligt.

Vi tar allt från början. Den 25 juli 1989 födde Ann-Christine Olsson sin dotter Evelina. De första åren minns hon med stor glädje, men när Evelina var tre år startade Ann-Christines otaliga resor in och ut från den psykiatriska vården på Gotland.

– Jag har haft fysiska och psykiska problem sedan jag var liten. Men det blev värre då, berättar hon.

På grund av allvarliga magproblem skrev läkare ut höga doser morfin till Ann-Christine, och morfinet ledde i sin tur in henne på en bana av missbruk. När Evelina var fyra år flyttade de därför till ett behandlingshem i Kalmar för mödrar och barn. Där mådde Ann-Christine bättre, och de tvingades därför att flytta ut efter ett år. Hon mådde för bra, helt enkelt. Men väl tillbaka på ön dröjde det inte lång tid innan Ann-Christine var tillbaka i missbruket och på psyket.

Så såg det ut under hela Evelinas uppväxt. När hon var 14 år nåddes den absoluta botten när Ann-Christine blev vräkt från sin lägenhet på Gråbo.

– Vi stod nere på gården och såg på när de stängde lägenheten, jag kommer ihåg att jag bara stod och skrek, berättar Evelina.

Plötsligt var Ann-Christine hemlös. Nätterna spenderade hon antingen på härberget i Visby eller på toaletter och i trappuppgångar.

– På vintern var det förjävligt, fan vad kallt det var. Men det värsta var att inte veta var jag skulle göra av min dotter om nätterna, säger Ann-Christine.

Efter att de blivit av med lägenheten flyttade Evelina till sin pappa på heltid.

– Men jag var så vilsen i mig själv så jag rymde hemifrån.

Hon fick då flytta till hvb-hemmet Hassela i Vänge.

– Jag hade så mycket i bagaget så det fanns ingen fosterfamilj som klarade av mig, säger hon.

Vändningen för Evelinas del kom när hon var 18 år. Då föddes sonen Liam.

– Han blev min räddning, utan honom hade jag varit en väldigt vilsen människa i dag, säger hon.

Lika säker är Ann-Christine på att Evelina var hennes räddning.

– Jag hade inte mått bra utan henne. Hon är allt för mig. Hade jag inte haft Evelina hade jag inte haft någonting, då hade jag inte levt i dag, säger hon med tårar i ögonen.

Sedan tio år tillbaka är Ann-Christine ren från sitt missbruk och hon bor i dag i en egen lägenhet på ett boende i Havdhem. Hjärnspökena och självskadebeteendet finns fortfarande kvar – och en förlamande trötthet. Men hon har kommit en lång bit på vägen.

– Mamma mår 20 gånger bättre än vad hon gjorde när jag var liten. Hon kan bli bättre, men så här bra har jag aldrig sett henne, säger Evelina.

Du då, hur mår du?

– Visst har barndomen påverkat mig, jag mår också psykiskt dåligt och har adhd, borderline och panikångest. Men jag har aldrig farit illa. Mamma har alltid gjort allt hon kunnat. Jag har haft det väldigt bra sett till hur jag kunde ha haft. Mamma och pappa är mina förebilder som har kämpat på allt de kunnat för att nå dit de är i dag.

– Jag har alltid skyddat min dotter, även när jag var hemlös, fyller Ann-Christine i.

Det är lätt att se tillbaka i backspegeln och önska att saker och ting aldrig hade hänt. Men Evelina och Ann-Christine väljer att blicka framåt istället.

– Jag vill inte ändra min barndom, men jag önskar så klart att mamma hade varit frisk. Men jag har fått vända det till något positivt. Jag har aldrig tagit några droger, och jag vet vilken mamma jag vill vara mot min son Liam.

En sak som Ann-Christine har lärt sin dotter är att alla är lika mycket värda, och att man aldrig ska döma någon på förhand. Ann-Christines vänner på härberget i Visby har blivit Evelinas vänner, och varje år delar hon ut julklappar till dem.

– De fanns alltid där när mamma inte orkade när jag var liten, och mamma har alltid funnits där för dem, säger Evelina.

– Jag är väldigt stolt över min dotter. Något har jag gjort rätt, säger Ann-Christine.