Men när dagar och nätter har gått så har vi hunnit tänka lite till. Vi minns, pratar med varandra och ser allt det betydelsefulla och livfullt roliga som Joakim har försett oss med. Han hade så många olika roller i våra liv, både privat och professionellt. Han var både lärare, hyresvärd, mentor, arbets- och uppdragsgivare, kollega och framför allt en vän.

För några av oss var Jocke en lärare, verksam vid Högskolan på Gotland, senare vid Uppsala universitet/Campus Gotland. Joakims föreläsningar framför allt i arkitekturhistoria var intensiva och fyllda av tusentals av bilder och hundratals av namn. Byggnader, konstverk och konstruktioner, arkitekturstilar, arkitekter och konstnärer. Det var tufft att sitta där och lyssna och lära sig, Joakims detaljfyllda föreläsningar krävde fullt fokus och ibland tappade vi ju det. Trots detta så insåg vi att han behärskade helheter och stora linjer som även ristades in i vårt medvetande.

Joakims arkitektur- och konsthistoriska intresse föddes redan i hans barndom då han reste runt i Europa med sin far och sin gudfar, berömd finsk arkitekt respektive professor i arkitektur- och stilhistoria, för att se och uppleva europeisk arkitektur och konst. När andra finlandssvenska gossar spelade fotboll och pallade äpplen på sina sommarlov så följde Jocke med till kontinenten i samma anda som 1800-1900-tals arkitekt- och konsthistoriestuderande genomförde sina månadslånga stipendieresor. På så sätt anslöts han till en lång tradition där idé- och erfarenhetsbyte mellan kollegor i olika länder – inte minst mellan Finland och Sverige – lyfte fram både teoretiska och praktiska influenser från många olika håll. Det här är något som Joakim Hansson naturligtvis framförde tydligt i sin doktorsavhandling ”Svenska arkitekters verksamhet i Finland 1870-1920” (Helsingfors universitet, 1998). Arkitektur och konst existerar endast i en internationell växelverkan.

Vi, Jockes elever, kollegor och vänner, fick möjlighet att ta del av denna studieresetradition många gånger. Resorna gick till Finland, de baltiska länderna, Vitryssland, Ukraina, England, Italien osv. Det var inte direkt några sällskapsresor – dagarna var fyllda av besök, korta och koncisa, i berömda och inte så berömda men ändå så viktiga och intressanta byggnader och muséer. Jocke gick först med långa raska kliv och vi andra fick halvspringa efter mellan besöksobjekten för att hänga med. Våra huvuden var helt tomma i slutet av de långa dagarna men slut var även Joakim och i synnerhet hans loafers… ”Flapadi-flapadi-flap” ekade på gatorna i Rom, efter närmare 40 kyrkobesök på knappt tre dagar. Jockes skosula hade lossnat och slog rytmiskt mot gatstenar när vi ilade omkring i den eviga staden. Vi tvingade Joakim att köpa ett par nya skor, vilket samtidigt blev en skön vilostund för oss andra…

Vi är också många kollegor inom kulturmiljövården på och med kopplingar till Gotland som fick nya vänner och vidgade våra nätverk genom att bli invalda i den synnerligen hemliga föreningen Hemse Onykterhetsnämnd. Efter det obligatoriska intagningsprovet väntade fest och glam och alla fick varsin hemmagjord medalj. Detta speglar Jockes förkärlek för ordnar, medaljer och social samvaro men också hans generösa sinnelag och levnadsglada sätt. Vi fick känna oss som en del av en gemenskap och fick många oförglömliga minnen.

Den internationella växelverkan är synnerligen tydlig när man lär känna det gotländska kyrkliga kulturarvet, ett kärt ämne för Joakim Hansson sedan mitten av 1990-talet. Gotlands medeltida kyrkor är byggda, ombyggda, inredda och dekorerade i en fantastisk samverkan av influenser från Bysans och Rom, Frankrike, England, Tyskland, Polen, Danmark och Skåne… Joakim älskade och respekterade detta kulturarv. Hans gärning som kyrkoantikvarie på länsstyrelsen och som lärare vid universitetet var mycket omfattande och väldigt viktig för att bevara, använda och utveckla Gotlands kyrkliga kulturarv. Joakim var en av de drivande personer som skapade ett nära och smidigt samarbete mellan församlingar, pastorat, Visby stift, Samfälligheten Gotlands kyrkor, Gotlands museum, länsstyrelsen, Byggnadshyttan m.fl. som resulterade i långsiktig restaurerings-, renoverings- och konserveringsverksamhet på Gotland. ”Gotlandsmodellen” blev rikskänd och resulterade i mycket bra tilldelning av statlig kyrkoantikvarisk ersättning till ön. Restaureringsverksamheten planerades förutsägbart och långsiktigt och omfattade de flesta av Gotlands skyddade medeltida kyrkor. ”Gotlandsmodellen” fick både ros och ris, men som ett pilotprojekt lever den fortfarande kvar: Svenska kyrkan håller nu, många år senare, på att förnya processerna kring kyrkoantikvarisk ersättning och orden ”förutsägbarhet”, ”långsiktighet” och ”transparens” är nyckeltermer i den aktuella förnyelseprocessen.

Ett av de pilotprojekt som Joakim initierade och ledde var ”Kyrkoinventarieinventeringen” som under nästan femton års tid dokumenterade öns alla kyrkliga föremål i ord och bild i en omfattande databas. Kartläggning av kyrkornas föremål och inredningar är ytterst viktigt, inte minst för att förebygga och utreda stölder och annat ont som ibland inträffar i de skyddade kyrkomiljöerna. Det gotländska pilotarbetet har så småningom anammats av Sveriges övriga tolv stift och sedan ett par år tillbaka har Svenska kyrkan kunnat använda sig av en inventariedatabas som liknar väldigt mycket den gotländska förebilden.

De gotländska kyrkorna rymmer en textil skatt som var relativt lite uppmärksammad innan Joakim satte fokus på detta kulturarv och lyfte det från att ha varit ett engagemang för de kvinnliga syföreningarna till att bli mer känt och uppskattat för dess kulturhistoriska värde. Kyrkornas historia berikades då med flera berättelser om kvinnors kulturarv och detta vurmade Joakim för på ett opretentiöst och seriöst sätt. Vi inom textilvården minns hans stora stöd i vårt arbete och hur omtänksam han alltid var genom att skaffa böcker och ge tips från alla sina resor för att hjälpa oss att utveckla vår kunskap och för att förstärka oss i vårt arbete.

Joakims betydelse för det gotländska kulturarvet är oerhört stort och vi respekterar honom djupt för hans dagsverk. Och det gör även våra kollegor runtom i landet och i utlandet. Särskilt har hans initiativ till och medverkan i de ”baltiska kurserna” som under många somrar haft en stor betydelse, återigen i internationell växelverkan, långt utanför Gotlands och Sveriges gränser. En av våra kollegor från Estland får avsluta våra minnesord till vår käre, gode och respekterade vän Joakim Hansson: ”Joakim was a bright, kind and friendly colleague who opened to us doors not only to Gotland but to a much broader field of heritage. Without exaggeration, he has influenced the understanding of heritage and its values in Estonia as so many of us had the chance to take part of his inspirational trainings. We miss him, his knowledge and good humor very much!”

Heikki Ranta, stiftsantikvarie i Lunds stift

Louise Hoffman Borgö, antikvarie på länsstyrelsen på Gotland

Christine Thulin, textilkonservator