Min farbror Kent har lämnat oss efter en tids sjukdom.
Min pappa, Alf Nilsson, och min faster, Majken Björkegren, har förlorat sin lillebror. Jag och mina syskon, Pia och Per, våra kusiner Micke, Kenne, Jonas, Uffe, Jan, Håkan, Anna och Mats har förlorat sin farbror/morbror. Kusin Daniel har förlorat sin far och lille Theodor sin farfar. Anne-Marie har förlorat sin make och livskamrat.

Döden känns orättvis och kan vara svår att ta till sig. Tanken på att inte få träffa en människa igen som man håller så mycket av. När det kommer till insikt, då gör det riktigt ont. Det bränner i halsen och tårarna svämmar över.

Men när man tänker på Kent måste man le, för Kent var en god och glad människa. Lillebror till pappa och Majken och avlidna syskonen Rune och Marianne. Son till Alfhild och Gösta, uppväxt på Länna med en passion för pingis som tog honom ut i världen. Som liten flicka minns jag hur han kom hem till farmor med presenter från sina resor.

Det går att läsa om min farbror Kent hos Gotlands Idrottshistoriska Förening. Det finns bilder när han spelar bordtennis och bilder som visar hans glada leende. Ett "Nilssonleende", som vi säger. Ja, Kent var en fin människa och hade nära till skratt, var social och hade tanke på andra och ville veta hur man hade det i livet, "Hej Åsagumman! Är det bra med barnen och hur mår kusen?". Kent var en flitig besökare på Visbytravet när han var hemma – såklart! Travet finns i blodet hos oss Nilssonfödda, så är det bara.

Kent, du finns med oss och kommer aldrig bli glömd.
Jag är tacksam för att du inte längre har ont, du har fått somna in. Och jag är säker på att du i ditt eget Nangijala har hittat en travbana och kanske ett pingisbord.