#metoo har verkligen skakat om i den manliga machovärlden, inte minst inom media. Avslöjanden om tafsande män duggar tätt.

Men något nytt fenomen är det inte. I en krönika 2011(?) skrev jag om ett fall på lasarettet i Visby:

”En läkare tvingas sluta för att han tafsat på en kvinnlig kollega. Den utsatta kvinnan hade först vänt sig till en av sina kvinnliga chefer och berättat om trakasserierna.

– Sånt får man räkna med som kvinnlig doktor, svarade chefen.”

Ett mycket märkligt uttalande och jag tyckte att även den kvinnliga chefen borde avskedas. Vad hände, någon som minns?

 

Under pågående höst har jag tvingats lyssna på mängder av euforiska berättelser om skogarnas överflöd av trattkantareller.

– Jag har aldrig tidigare plockat så här mycket, berättade min dotter, som just fyllt tre kassar på en timme.

Och efter varje sådan berättelse har jag störtar ut i mina skogar, men inte hitta någonting. I Lojsta plockade jag en trattkantarell och några rödgula taggsvampar. Det räckte som pålägg till två rostade brödskivor.

 

En gång engelskkonfektist, alltid engelskkonfektist?

Jag har just fått ett återfall.

Efter en lång tids missbruk av den förrädiska engelska konfekten, minst två stora påsar i veckan, kände jag en dag att något måste göras. Jag hade just klämt i mig en hel påse på mindre än en timme. Och jag ville ha mer. Väl uppe i affären upptäckte jag till min förtvivlan att konfektpåsarna var slutsålda.

I tre veckor var jag sedan ”vit”, men nu klarade jag det inte längre. I affären fanns åter konfekt, men i korgen plockade jag bara ner grapefrukt, apelsiner, vita och svarta bönor. Men när jag kom till kassan hade någon också smugglat ner en påse konfekt. Innan jag hann ingripa var konfekten instämplad och betald. Så nu sitter jag här och kedjeäter. Måste få hjälp!

Jag tänker bilda en stödförening. AE – Anonyma Engelskkonfektister.

 

Pettersson i Hellvi: ”Det finns många demokrater, men också Sverigedemokrater.

Medan regnet vräker ner och det simmar vita gäss på vågorna ute i mina fiskevatten, plingar det till i datorns brevkorg. Det är Irene Magnusson i Roma som skriver:

”När jag var så sjuk vid jul och trodde att lunginflammation, influensa och min femte hjärtinfarkt skulle bli mitt sista i livet, så vänder allt. I stället för att dö, lever jag nu ett liv i kärlek, så mjukt, så fint. Jag har och har fått precis allt. Tack för livet, för dagen!”

 

Ett sista desperat försök. Stövlar, regnrock och svampkorg.

Inte en svamp i hela skogen.

Utom på en cirka tre kvadratmeter stor markplätt.

Tre liter!