Krönika Glesbygdsförmån. Petterssons dagliga. Första granfria julen på 78 år. Vi har råd att vara snälla.

I brevlådan torsdagen före jul:

En stor petflaska med dricke!

Så är det att bo i glesbygd.

I fjol fotograferade fårfarmaren Pettersson i Hellvi ett motiv varje dag. Det här året har han dagligen skrivit något politiskt/satiriskt/ifrågasättande och skickat det till berörda myndigheter på fastlandet och på Gotland. ”En besvärlig typ”, har säkert många på maktens taburetter tyckt.

”Den 21 november begärde undertecknad hos UD besked om hur Sverige röstade i EU om lokalisering av EMA, EUs läkemedelskontrollorgan.

Samma dag erhöll jag svar att min begäran avslagits då "Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs". Jag hade inte begärt att få ta del av någon handling, enbart veta hur Sverige röstade.

Den 27 november fick jag besked att beslutet att vägra mig att få svar på frågan inte kan överklagas. Jag upplystes också om att den handling jag inte begärt att få ta del av inte existerade.

Jag begärde att frågan skulle överlämnas till regeringen och fick den 18 december besked från regeringen, att den handling som inte finns och som jag inte begärt att få ta del av, inte ska lämnas ut och att den begäran jag inte framställt ska avslås.”

Vad han dagligen ska göra under 2018 har han ännu inte bestämt.

Första gången i mannaminne (78 år).

Ingen egen julgran!

Snäll.

Positivt eller negativt? Läser en krönika i Gotlands gratistidning om just detta. Författaren Karin Leoson i Visby skriver:

”Många verkar blanda ihop snäll med mesig, eller till och med lite trögtänkt. Det är en konstig betydelseförändring”.

Jag, en ganska snäll person, håller med. Snällhet borde istället vara något allt igenom positivt, i synnerhet i ondskefulla tider som dessa.

Men att vara snäll har nog aldrig varit riktigt positivt. Jag minns när jag började som journalist på Gotlänningen för exakt sextio år sedan. Familjeredaktören hette Johannes Gardell, en from och vänlig person. När jag presenterade honom för en sommarvikarie sa jag ungefär:

– Det här är Johannes. Familjeredaktör och tidningens snällaste person.

Men det tyckte Johannes inte om. Snäll ville han inte bli kallad.

För några år sedan träffade jag en kvinnlig klasskamrat från folkskoletiden i Slite.

– Du var väldigt populär bland oss tjejer! sa hon.

– Och det säger du först nu! Ingen ville ju ens dansa med mig på skoldanserna, svarade jag.

– Vi gillade dig verkligen, men du var alldeles för snäll! Det var de tuffa, stökiga killarena som gällde.

Mesiga jag.

Karin Leoson avslutar sin krönika:

”Vi bor i den bästa av världar. Vi har råd att vara snälla. En snäll jul och ett vänligt nytt år önskar jag!”

bison.gotland@telia.com