Krönika (GA) Det har sagts att vi människor inte bör sträva att lägga ytterligare år till våra liv utan i stället ytterligare liv till våra år. Detta antyder att livskvalitet och livslängd är två olika saker. Svenskarnas livslängd ökar. Mer än hälften av de som föds i dag beräknas få fira sin 100-årsdag. Är det en bra utveckling?

Här kommer man in på intressanta frågor om livskvalitet och livslängd. Hur förhåller det sig egentligen. Är den faktiska, det vill säga den fysiskt mätbara tiden, detsamma som subjektivt upplevd tid? Nja, frågan kan diskuteras och det diskuteras inom filosofin och har så gjorts länge. Man har till exempel diskussionsvis delat in ett människoliv i fyra upplevelsemässigt lika omfattande tidsintervall i en logaritmisk skala. Mellan åren 5-10, 10-20, 20-40 och 40-80. Det innebär till exempel att om man dör som 20-åring har man levt (subjektivt upplevelsemässigt) ett halvt liv. Dör man när man är 70 år (i stället för 80) är det man ”missar” endast av marginell betydelse.

Nu nämnda synsätt återspeglas på ett konkret sätt på olika områden i vårt samhället, inte minst inom vår sjukvård. Viljan och de resurser som sätts in är genomgående avsevärt större för att förlänga livet på en 20-åring än på en 70-åring. Vissa hävdar till och med att denna skillnad borde göras ännu större. Mot detta hävdas det dock från vissa håll mycket bestämt ett mer objektivt betonat synsätt om att människovärdet är absolut; att förlänga livet med ett år för en 20-åring och 70-åring har samma grad av angelägenhet. Och i ett samhälle som det svenska där generellt 70-åringen är vida överlägsen 20-åringen i termer av ekonomisk och politisk makt kanske utvecklingen vrids åt det hållet? Vill vi ha det så?

Jag själv, som snart är 70 år, skulle vilja att jag gav respiratorn till 20-åringen i sjukhusbädden bredvid. Men jag tror att jag saknar den moraliska resningen som krävs att verkligen göra det i ett skarpt läge. Men vem vet, man kanske bättrar sig på det yttersta!