Krönika Mikael Mellqvist Denna krönika skrivs från ett annat utsiktstorn än det vanliga. Och det innebär att såväl synfält som tankar fylls med andra och annorlunda intryck. Tillfälle ges också till spontana jämförelser. Från min utsiktsplats här i Helsingfors slås jag av att Stockholm är en liten storstad och Helsingfors en stor småstad. Sverige är ofta en mus som ryter, medan Finland är en tiger som håller tyst. Svenska älskar att gnälla över småsaker, till exempel skattehöjningar som kan mätas enbart i promille, medan finländare inte ens ojar sig särskilt mycket över de förödande krig som drabbat dem.

I Sverige har vi ständigt ”skandaler” (senast en påhittad IT-skandal), i Finland hetsar man inte upp sig i onödan. Svenska politiker (i vart fall vissa) blir hysteriskt alarmistiska så snart ett ryskt militärflygplan sticker sin nos utanför hangaren, finländska politiker talar lugnt och sansat med honom som bestämmer över planet.

Finländarna är stoiskt principfasta. Välkänt är Finlands vägran att tillmötesgå USA:s erbjudande om ett efterskänkande av det stora krigsskadeståndet, med motiveringen att ”har vi lovat att betala, så betalar vi”. Samtidigt byggde man, också det som krigsskadestånd, upp hela den moderna sovjetiska isbrytarflottan.

Jag befinner mig som sagt just nu i Helsingfors inom ramen för ett nordiskt samarbete som pågått i mer än etthundra år. För svenskt vidkommande ser vi lite storebrorsaktigt nedlåtande på detta samarbete (vi ska ju i stället påverka EU och resten av världen), medan det nordiska samarbetet för finländskt vidkommande är en viktigare arena.

Mitt finländska utsiktstorn mitt i den finländska huvudstaden utgörs av fönsterbordet (det finns bara ett) på legendariska restaurang Cosmos. Här finns menyer på svenska, svensk husmanskost, svensktalande servitörer och så mycket svensk atmosfär man numera kan finna i Helsingfors. Jag beklagar att det svenska under lång har trängts undan här och att den utvecklingen är pågående. Men jag är tillfreds med mitt besök här. Men bor och lever det gör jag i Sverige (på en ö där Sverige är som bäst!) – och så vill jag ha det! Jag är nog, trots allt, väldigt mycket svensk. Det småhysteriska gnället i denna krönika är väl om inte annat ett gott bevis på det!