Krönika Mikael Mellqvist (GA) På den allra sista skälvande sidan i sin bok ”Den ensamma staden” sammanfattar Olivia Laing bland annat att ”jakten på individuell lycka övertrumfar eller befriar oss inte från våra skyldigheter mot varandra”. Strax innan det har hon konstaterat: ”I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen om att alla våra känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans; ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor”.

Hon stiger ut ur sin egen ensamhet och inser att ensamhet inte är ett misslyckande, utan helt enkelt ett tecken på att hon lever. Men innan hon når dit vandrar hon ensam runt i New York som ett skepp som mist kontakten med konvojen och vars kompass inte fungerar. I sitt irrande träffar hon på konstnärer som Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnarowicz, Henry Darger med flera och som alla representerar olika schatteringar av ensamhet. Eller är det utanförskap de representerar? Eller är ensamhet detsamma som utanförskap? Oavsett svaren fungerar konsten för henne dels som ett socialt kitt som kan föra människor samman, dels som ett individuellt klister som kan foga ihop en sönderfallande människa till något helt.

Olivia Laing igen: ”Det är så mycket som konsten inte kan göra. Den kan inte göra döda levande igen, den kan inte försona vänner som bråkar, bota aids eller bromsa klimatförändringarnas framfart. Och ändå har den några märkliga funktioner, en underlig förmåga att bygga broar mellan människor, inklusive människor som aldrig träffats men som ändå genomsyrar och berikar varandras liv. Den har förmågan att skapa närhet, den kan läka sår, och vad mer är, den kan göra tydligt att alla sår inte behöver läka, och att alla ärr inte är fula.” I ett tidevarv när enskilda människor sluter sig i sina skal, när små grupper puppar in sig och fjärmar sig från världen utanför är det hon säger värt begrundan.

Vår tids kamp mot terrorism har blivit en inåtvänd kamp där vi sluter oss och tar avstånd från andra; en sorts paradoxal kollektiv ensamhet. Meningslösa stridsvagnshinder på städernas gågator är det senaste bisarra exemplet på det – tänk att människan ska ha så svårt att lära sig!