Det var en gammal kalkstensgård i en socken på Gotland. Två flygelbyggnader och ett stort bostadshus från 1700-talet. Skuggan från vårdträdet framför huset gav god svalka på verandan den varma sommardagen. Hemmansägaren och jag var här för att hälsa på några studiekamrater som hyrde huset en sommar.

Halva nedervåningen var en jättestor sal med ett matsalsbord som kunde dukas upp till 20 personer. På ett pelarbord bredvid hittar vi en gästbok med gulnade blad. Vi hjälps åt att tyda de snirkliga handstilarna som finns i den. Orden tar oss med till en helt annan tid, ett sommar-Gotland för 100 år sedan. Huset gästades då återkommande av en bättre bemedlad och studerad familj från Uppsala. Man berättar lite om utflykter man gjort varje sommar och kalas man haft och gäster man underhållit. Ett namn återkommer hela tiden, Hjördis. Man tackar Hjördis för de rikliga matkorgarna hon ställt iordning till familjen, med leverpastejsmörgåsar och kall pilsner. Och hur väl det smakat. Man tackar Hjördis för de fint bäddade sängarna med nymanglade lakan. Man tackar Hjördis för de nytvättade och stärkta gardinerna på salen. Man tackar henne för buketterna med vilda blommor hon pyntat salen med. De svala drinkarna hon serverat när herrskapet kommit hem från sina utflykter. Inte utan att man blir lite nyfiken på den där Hjördis, vem var hon? Kvinnan som arbetade och slet sommar efter sommar så att andra skulle få en härlig sommarvila. Åh vad jag önskar att jag kunde få tag i den där gästboken igen och forska mer om Hjördis.

Likadant har jag hört berättas om Elsie som var ingift på en stor gård någonstans på Gotland. Inte nog med alla kor som skulle mjölkas och ha service två gånger om dagen, hushållet var stort om somrarna med alla som hjälpte till på gården och skulle ha mat. Elsies man hade en ogift syster som vintertid bodde i Stockholm och hade ett finare arbete där. Men varje sommar kom systern hem till fädernegården för lite sommarledighet. Det var då Elsies uppgift att passa upp på mannens syster. Systern skulle ha frukosten inburen på salskammaren klockan tio varje förmiddag. På frukostbrickan skulle det alltid finnas en liten vas med en nyplockad ros. Resten av dagen tillbringade systern gärna ute i trädgården där hon satt i en korgstol i skuggan och läste. På eftermiddagen ville hon ha te utburet till sig.

Idag tänker jag på Hjördis och Elsie och på allt deras arbete. Jag hoppas att de också, någon gång, fick känna lyxen av att bli lite uppassade på.