Krönika Mien Niklasson Stora syrran är hemma på ett tillfälligt besök från studentstaden. Hemmansägaren och jag lastar in i hennes bil, en stor påse med grannens Hablingboodlade potatis av bästa sort, morötter och annat. Tankarna far iväg. För trettio år sedan var det vi som fick bilen lastad. Farsan frågade om vi ville ha med lite ägg till Uppsala. När vi kommer ut i bilen har han packat in nio äggfack, alltså 270 ägg:

– Den som har ägg har alltid mat, sa han.

Jag minns hur Hemmansägaren och jag körde på Essingeleden med vår väldigt nedlastade DAF. Vi kom inte upp i mer än 70 km/h och de andra bilarna tutade argt och hötte åt oss där vi for fram med våra ägg, lammstekar och fläskfärs som morsan malt. Men mat hade vi. Hela terminen hade vi ägg på balkongen och tvättar man dem inte så håller de ju hur länge som helst.

Jag skulle bli sjuksköterska. Det var ett yrke man kände till, som polis eller lärare. Jag minns hur förvånad jag blev när jag kom till Uppsala och förstod hur oerhört många fler saker man kunde studera. Hela stan var full med en massa spännande institutioner. En dag när jag var ute på sjuksköterskepraktik, när jag gick i en av korridorerna på Uppsala akademiska sjukhus med ett bäcken i handen, så tänkte jag:

– Här går jag med ett bäcken, jag som tycker det är så spännande med litteratur och engelsk grammatik!

Jag förstod att det inte var rätt, varken mot mig eller de stackars patienter jag skulle ta hand om i framtiden, så jag hoppade av utbildningen. Jag minns alla reaktioner, farsan blev så arg så han bet av en av sina framtänder, den tanden brukade ramla ut när han blev lite upprörd.

Sedan träffade jag Jenny. Jag beundrade henne väldigt mycket. Hon var född i Uppsala och hade fått med sig ett studiesjälvförtroende med modersmjölken. Hon tänkte helt annorlunda än vad jag gjorde, något speciellt yrke var det sista hon tänkte på. Hon läste lite alla möjliga kurser, bara för att hon var intresserad och tyckte det var viktigt. Religion, politik, engelska. Vi läste tillsammans på lärarlinjen. Sedan fortsatte Jenny, mer religion och annat och till sist en doktorsexamen. Idag reser hon världen runt och föreläser, man ser henne till och med på TV ibland i olika expertpaneler.

Jag hoppas att våra barn idag vågar ta för sig av det otroliga utbud av utbildningar som finns på ett annat sätt än vad vi gjorde. Att de väljer att vara i studentstaden och äta potatis i många år, jobba hinner man.