Mejl från gården (GA) Om jag var arbetsgivare och det kom in en person som hade erfarenhet av lamning så hade jag anställt direkt! Oavsett vilket arbete det gällde! Det är en så stor psykisk och fysisk ansträngning att lamma en besättning, så klarar man det så klarar man allt! I alla fall nästan. Det är dygnetruntpass, många beslut som ska fattas på kort tid samtidigt som man hela tiden måste planera framåt. Jag ska villigt erkänna att jag drog en lättnadens suck när årets sista lammunge hade kommit ut. Trodde jag.

När Hemmansägaren och jag efter lamningen hade plockat ihop en slaktleverans med unga gimbrar, så fick jag bara en känsla av att allt inte stod rätt till. Jag bad Hemmansägaren hjälpa mig vända upp och ner på dem och då visade det sig att de börjat sätta juver, de hade alltså i ett obevakat ögonblick blivit tjuvbetäckta så här stod vi alltså inför lamning nummer två detta år! Först började jag gråta. Jag grät över att arbetet inte var slut. Jag grät över inkomsten från slakten som vi nu gick miste om. Men mest grät jag över att vi hade varit på vippen att skicka dräktiga djur till slakt. Det är ett allvarligt brott och kan generera upp till två års fängelse. Under några sekunder så föresvävade det mig ändå hur skönt det skulle vara att sitta i fängelse ett tag. Kunna läsa böcker, vila ut och kanske gå på gym och komma i form. Men sedan så finns det väl nackdelar med en fängelsevistelse också.

När jag gick tillbaka i mina anteckningar så påmindes jag om ett liknande år, fast då var det nästan ännu värre. Då var det ett gäng utslagstackor som hade haft herrbesök. Den våren lammade gamla uttjänta tackor utan juver och utan tänder. Klarade vi det så skulle vi väl klara det här också.

Vi brukar aldrig betäcka våra gimbrar. Det vet ju alla hur omogna de här tonåringarna är och att de inte tar hand om sina ungar klokt. Man kan komma ut och hitta en övergiven unge i ströbädden och när man hittar modern så vill hon inte alls ta på sig något moderskap:

– Va? Har jag lammat? Jag vill hellre vara med mina kompisar och idissla och ha kul!

Men tji fick vi. De här unga mödrarna tog väl hand om sina små. Lite vimsiga var de väl i början men med en lugnande hand så tog de sig an de små, jättesöta ungarna. Till och med yngste sonen sa:

– Gråt inte mamma, det här går ju riktigt bra!

Så vi, som skulle dra ner på lamm, har nu flera lamm än någonsin. Och jag har lärt mig att vi inte ska misströsta över den yngre generationen, de här tonårsmödrarna är riktigt ansvarsfulla.

Mien Niklasson