krönika magnus ihreskog Det är en jävel på jobbet som, bara för att jag ibland går omkring i en DBS-keps på redaktionen, Den Beste Sykkel, Döden Bakom Styret, en sådan där kepa som Eddy Merckx bar ibland på girot och touren, belgaren Merckx, världens bäste tävlingscyklist på 70-talet, en gång var han på omslaget på serietidningen Buster, jag har exemplaret kvar än, jag har andra också, Ralf Edström, Ronnie Peterson, den tidens största idrottsess, men Merckx, cykelsportens kung, han vann det mesta men var inte alltid omtyckt har jag läst mig till, tuff, outtröttlig, lår som stockar, lungor som rymde hela Belgiens luftrum, rätt ful i närkamperna, egoist, men bara för att jag ibland bär en sådan keps är det en som fått för sig att jag ska cykla Vätternrundan.

”Har du börjat träna?” brukar han fråga när jag anländer om morgnarna.

Jag minns vägen från badet och hem under tidiga sommarlovsdagar, det lätta regnet som börjat falla, den söta lukten av varm våt asfalt, bara håret på en bebis luktar godare.

Jag minns cykelsemestrarna, en gång från Smålands inland ända upp till Kolmården. Det var långt som fan, jag och Bengt var bara 15. Tvåväxlat, tältet på pakethållaren.

Barndomens och tonårens cykelvägar, speedwaysladdarna på väg hem från motorstadion. Jag var Bosse Wirebrand. Eller Conny Samuelsson. Med dödsförakt lade jag ner hojen så gruset sprutade.

Jag cyklar en del, nivån är låg, är förmodligen sämre än de nästan sämsta. Sällan blir det särskilt många mil, lite tramp med min mountainbike när andan faller på . ”Har du börjat träna?”, säger han. Nä.

Men i juli följde jag Tour de France på tv. Inte slaviskt och inte varje etapp, men jag försökte pricka in de flesta loppens målgång. Det går inte att föreställa sig vad dessa cyklister går igenom; vilket kraftprov. Och att dessutom betänka all träning! Jag har hört Thomas Löfkvist berätta om intervallträningen i Alperna, ”Gotland” som han kallas, körde touren flera gånger under sina proffsår, ”Gotland” är värd all respekt och beundran!

Jag genomförde dock en slags parallell tour. En gång om dagen i 21 tävlingsdagar lyssnade jag på Kraftwerks album ”Tour de France” från 2003. Monoton elektronica med datoriserad röst: ”L’enfer du Nord Paris - Roubaix/ La Cote d’Azur et Saint-Tropez/ Les Alpes et les Pyrénées/ Dernière étape: Champs-Élysées”, 45 minuter, varken bergsetapper eller klättring men vissa dagar kändes det aningen motvindigt att trycka på play.

Men jag tänkte att kan de cykla 350 mil så kan väl jag utsätta mig för detta.

Däremot har jag inte börjat cykelträna.