KRÖNIKA MAGNUS IHRESKOG Det var lång väg att åka. Ner genom Småland, över skånegränsen och vidare längs kusten förbi Kivik, Simrishamn och in genom Skillinge där Göran Fristorp bodde redan då, det var på åttiotalet, Fristorp som sjöng ”Sommaren som aldrig säger nej” tillsammans med Clabbe i Melodifestivalen sjuttiotre, nåväl, genom Skillinge och sedan ut på landsbygden igen och efter ytterligare någon mil och många timmar genom soliga sommar-Sverige vid ratten i min gula Corolla var jag till slut framme.

Det var midsommarafton och min vän Christer hade en flickvän vars släkt hade ett fritidshus där i en vänstersväng och jag hade ett flak Kangaroo i skuffen som var ljummen och hemsk men vad spelade det för roll efter så många mil så jag pssstade liggandes i gräset upp den första redan vid lunchtid innan vi började rigga i trädgården för det var många som skulle anlända framåt eftermiddagen, vi bar fram grillkol och engångstallrikar och plockade blommor och satte i vaser och tog en promenad den knappa kilometern ner till en evighetslånga sandstranden och lade oss där en stund och var i sinnet på livets högsta höjd.

När solen började svalna och myggen anlände satt vi i det glasade uterummet och jag spelade och sjöng Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” på en rätt ostämd gitarr och en flicka vars namn jag glömt satt intill mig och lyssnade på varenda ord, varenda ton, blundade, tittade med elektriska ögon och sedan gick jag än en gång den där kilometern till stranden men nu tillsammans med henne och bukten låg stilla och måsarna seglade och svalorna häckade och dimman hade drivit in och vi sade inte så mycket för det fanns inte så mycket att säga och sedan gick vi tillbaka och då var en ”vilken är den bästa Beatles-låten?”-runda på gång i det glasade rummet och jag svarade ”The long and winding road”.

Och det var sent på åttiotalet, det som nu är historia, och min vän Christer var vid liv, ingenting visste vi om den sjukdom som skulle drabba honom bara en kort tid senare, vi var vänner i verkligheten, ingen hade någonsin varit längre fram i tiden än vi och jag hade åkt i många mil för att vi skulle fira tillsammans och så var hon där med sina ögon och Christer såg det och nickade glatt och jag plockade en bukett och gav henne när gryningshimlen gick mot rött och sedan var det tid att leta upp ett sovrum där hennes hår kunde flyta över hela kudden.

Jag har inte passerat Skillinge sedan dess, jag vet inte var hon är i livet men jag har lagt en av tiden mjukt slipad sten på den plats där min väns namn står hugget i granit.