Krönika I mina tidiga yrkesår fick man ha det mesta i huvudet. Alternativet var att skapa ett eget arkiv med tidningsklipp och årsböcker eller samla bakgrunder genom att söka i redaktionens uppslagsverk.

Det var lite omständligt i förhållande till hur det är i dag, nu finns all fakta och även det som inte är fakta bara några knapptryck bort.

Men den jämförelsen går förstås inte att göra, man kan i sin samtid inte jämföra med något som ännu inte ens finns. Då visste ingen var internet var, nu vet ingen vad subspace är. Vad det nu är.

De som fortlöpande läser mina spalter vet att jag tycker det finns en charm i att ibland tvingas fundera över saker. Att gräva i sitt eget minne efter svar, kanske samtala sig fram till det man visste att man faktiskt inte glömt.

Det ger utrymme för fantasin och möjlighet att skapa egna världar med alldeles eget innehåll.

Däremot är det förstås en fördel i mitt yrke att informationen finns så tätt inpå. Behöver jag veta Afghanistans folkmängd eller var Udo Dirkschneider växte upp så är det lätt som en plätt att ta reda på.

Jag tänker: Hur fick vi alls reda på sådant förr? Tänk så mycket tid det gick åt att slå i böcker.

På den lokalredaktion där jag inledde min yrkeskarriär ingick att som sportreporter också agera resultatservice till ortens idrottsintresserade befolkning.

Det står ett härligt skimmer om den tiden, nu när jag tänker tillbaka.

Där satt jag på en inrökt redaktion om söndagskvällarna med bakelitluren i handen, snurrade telefonens nummerskiva och ringde runt till idrottsplatser och klubbstugor.

Värst (på den tiden betydde värst just värst, inte som i dag ”bäst”) var de som hade många åttor och nior i telefonnumret, då tog det så lång tid för skivan att snurra tillbaka.

När allt var insamlat präntades resultaten på A4-ark vilka klistrades upp i ett av redaktionens fönster. Där utanför hängde gubbarna, de som en gång varit ortens idrottshjältar, över sina DBS-styren och räknade poäng sedan Waggeryd slagit Bodafors med 4­–1 i bandytvåan eller Skede fått 2–2 mot Norrahammar i fotbollens division fyra.

Det där fönstret var som en läger-eld att samlas kring för de lokala entusiasterna. Vad samlas vi på samma sätt omkring nu?

När sedan telefonsvararen kom miste tidningens skyltfönster sin relevans och istället lästes matchresultaten in på band.

Bandet var bara trettio sekunder långt så var det fulla omgångar i flera serier gällde det att läsa fort och helst utan att andas.