Krönika Jag loggar in, eller vad det heter, på Youtube. ”Ard Schenk 1972”. Jag vet, jag har tappat alla referenser. Men jag ser en liten film från OS i japanska Sapporo nämnda år, holländska träskor som klonkar mot varandra på läktarplats, giganten på skridskor som åker varv efter varv i snöyra och vind, den vita strängen snö som skiljer rundbanans banor åt, långa mäktiga skär, lår som stockar, armarna på ryggen.

Det är ett tidigt olympiskt minne, denne holländske skrinnare som i vår svartvita tv-mottagare åkte till sig tre olympiska guld långt där borta på andra sidan jorden.

Varför just detta etsat sig fast? Ingen aning. Kanske för att det var en insikt att det fanns en större värld, där ute. Jag var tio, fascinerad minns jag att jag satt vid tv:n i vår HSB-lägenhet och sedan lekte jag OS i pojkrummet.

Sådan är ju idrotten. Stora prestationer för ibland hela folk samman och blir till milstolpar i våra liv.

Nittonhundrasjuttiotvå. Jag ber om ursäkt men mycket av det man minns hände lustigt nog för väldigt länge sedan.

Men till er som bara är i begynnelse: er tid kommer också, håll först fast vid det som är nu.

Jag besökte en konfirmandgudstjänst helgen som gick och jag tänkte, när jag såg alla konfirmander: Det här är uppväxten, ta vara på den här tiden, den lägger grunden till så mycket.

Det och dem ni har runt om er nu kommer i någon mån alltid finnas kvar. Ni kanske flyttar ut – Stockholm, London, Tierp, Melbourne, Hörsne – men ingen kan ta den här tiden ifrån er, den ni relaterar och refererar till resten av era liv.

De olympiska spelen har blivit, och för all del varit länge, politik och industri. Jag ser den förutsägbara granskningen i ”Uppdrag granskning” om systematisk dopning, men det kan ändå inte ta ifrån mig glädjen, haussen, spänningen, fascinationen för inte minst konditionsidrotten, det är där jag har mitt hjärta.

Det roligaste är introduktionen till första delen, finns att se på svtplay. Jag riktigt hör spånandet på redaktionen: ”Hur gör vi för att skapa än mer tyngd åt detta reportage. Jo, jag vet, vi ställer Janne Josefsson i ett skidspår!”

Och så blev det. Med allvarlig min står han där i ett i övrigt tomt spår. Humor, det.

Jag kommer inte att se varje minut av OS i Peyongchang men jag kommer att se en hel del. Ard Schenk är pensionär sedan länge, sedan dess har nya hjältar fötts.

I lördagsottan tar damerna plats i längdspåren. Det är en högtid, då sitter jag med kaffe, yoghurt, smörgåsar och äggröra.