krönika magnus ihreskog Natten hade varit februarikall och termometern visade minus. På en vattenpöl hade isen frusit till en spröd hinna som knastrade när jag satte min fot på den.

Det gnydde och krackade och lite vatten bubblade upp innan skorpan till slut brast och jag fortsatte några steg till nästa pöl. Samma sak där, som klirr av glas när ytan gick sönder.

I staden, sedan, ropade skyltfönstren Sale och Offer och Last chance och Outlet och i skohyllorna guidades det till running women och sneakers men.

Jag är långt ifrån ensam om denna spaning, förstås. Eller spaning, förresten. Det är knappast något vi ser komma, anglosaxerna är över oss sedan länge. Vi chillar och snoozar och coolar ner och har både skills och backslick.

Redan när jag som liten prenumererade på serietidningen Buster gick det att bli ”member” i Busterklubben.

Men ändå. Jag bläddrar i några dagliga blad och inbjuds till afternoon tea och sunday brunch och after work och music awards, idrottslagen spelar versus varandra och av en bilfirma får jag veta att never have SUVs gone so far.

En del av allt är sedan länge vedertagna begrepp, annat är inget annat är brist på självförtroende.

Min egen bransch dignar av engelska termer för att det inte finns just självförtroende eller självinsikt nog att använda det svenska.

När ett språk kan rymma så njutbara ord som molntuss, stadsbuss, halsfluss och vattenpuss är det skam att det inte går att hitta svenska varianter på termer som ”content” och ”banner”.

Särskilt som språket är kärnan i den verksamhet vi i svensk media ägnar oss åt.

Så härligt då att gå ut en kylig februarimorgon och höra det fina klirret av nattgammal is.

Det finns sådant som vi människor aldrig blir för gamla för, som är hemma och vana och via hjärtat når ända in i barndomen. Sådant som behövs när verkligheten runt om oss blir mer och mer obegriplig.

Som att smälla bubbelplast med fingrarna, som att kasta macka på stranden, som att bryta istappar och blåsa överblommade maskrosor, som att känna lukten av nyfernissad kutter och kasta på någon man tycker om en med kärlek kramad snöboll.

Allt det där som kan ta oss tillbaka till någonting som kanske gått förlorat längs vägen

Att landa i allt det där som finns i oss sedan generationer är ett sätt att hämta andan.